manhangets skull anhålla vi, att Läsaren täcka
återkalla denna början i minnet, serdeles Utri-
kes Ministerns , Hertigens af Broglie yttrande.
Efter honom tog Hr Cabet tll orda. Om many
sade han, när frågan om en lag till Bourbo-
nernes utestängande från Frankrike förevar,
icke hade visat så mycken konsideration; ja!
jag ville nästan säga så mycken vördnad för den
afsatta dynastien, så skulle det väl nu icke ha
fallit Hertiginnan in, att försöka ett anfall på
den bestående Regeringen. Går man nu in på Mi-
nistrarnes åsigt, så kan jag icke se, hvad som
skulle hindra Hertigen och Hertiginnan af An-
goultme, att göra samma tur som Hertiginnan af
Berry, och anstifta dylika oroligheter som hon.
Sedan man nu visat så mycken artighet emot
den ena, huru skulle man då kunna förfara
med stränghet emot de andra? Julirevolutionen
fordrade ingen hämd, men den ville se sin exi-
stens försäkrad; då nu Ministrarne satt denna
existens på spel, så kunde man icke godkänna
deras förfarande genom att stillatigande öfvergå
till dagordningen.
Härefter talade Hr Berryer (Carlist), ganska
utförligt. Han framlade först sina legitimisti-
ska grundsatser, och anföll med bitterhet Lud-
vig Filips uppstigande på thronen såsom en
usurpation. En röst ifrån centrum ropade härvid
högt till honom om de eder, han hade svurit den
nya dynastien och chartan; men Presidenten
Dupin tystade ned detta yttrande såsom inne-
fattande en personlighet. Hr Berryer persiffle-
rade derefter .med stor talang Hertigens af
Broglie tal, sönderslet aldeles denne talares
argument om nödvändighetens princip i en
styrelse, och anmärkte, att hvarje tyranni
och grymhet kan åberopa en sådan princip till
sitt stöd.
Handelsministern Hr Thiers uppsteg häref-
ter. Han talade mycket om Ministrarnes an-
svarighet, som desse ingalunda ville undandraga
sig, och sökte ådagalägga huvu orättvist det var,
att i deras förfarande se en skonsamhet emot
den gamla dynastien, då man dock väl visste,
att de alla voro tillväckligt komprometterade
för att i händelse af en restauration, — som
han visserligen ansåg omöjlig, — hafva förver-
kat hufvudet. Han anmärkte vidare att Lud-
vig Filips regering vore oantastlig, såsom en
regering icke blott de facto utan äfven de jure,
hvars ursprung hvilade på en revolution, som
på ett imponerande, men tillika högst ädelt
vis hade uttalat nationalviljan. Han visste väl,
att icke alla revolutioner kunde försvaras, men
då en omhvälfning uppstått i följd af grund-
lagens våldsamma öfverändakastande från - Sty-
relsens sida, så hade den anspråk på att kallas
en legitim revolution. Han skulle alltid re-
spektera den fallna dynastiens olycka, så länge
denna dynasti nöjde sig med det öde, som den
bevedt åt sig sjelf; men då den försökt att
trotsa den bannlysning som nationen uitalat
öfver henne, då vore det tid att lära henne
veta, det Frankrike: ingenting vill hafva med
henne att skaffa. Och icke blott sedan Juli-