dj. allsedan ett arbundrade tillbaka stod KON :
i motsägelse med nationens karakter. De li-
danden bon uthärdade under revolutionen och
Kejsardömet, tycktes återgifva henne några an-
språk; men snart tog hon åter sin tillflykt till
utlänningen emot nationen, då hon år 1815 in-
trängde, stödd på främmande bajonetter. Sec-
dan denna tid hade hennes öde varit detsamma
som Stuartarnes och skulle evigt förblitva det.
Talaren öfvergick här till en skildring af de
förhatliga medel, hvilka den afsaltadynasticnu hade
anv ändt, för att åter bemäktiga sig regeringen;
alt uppr eta fr ämmande makter tillkrig mot Frank-
rike, samt att anstifta röfverier, mord och brand
i det inre af landet. Han utvecklade härefter
de grunder, hvilka tycktes honom strida emot
: ait ställa Hertiginnan för rätta. Man behöfde
dertill bestämda fakta, lagar och vittnen. —
Sådana skola cj felasP ropades dervid till ven-
ster. En frisägelse vore icke omöjlig, och deri
skulle ju ligga ett fördömande af Regeringen.
Dessutom, för att föra Hertiginnan till Paris,
behöfde man 80,000 man uppställda vid lands-
vägen. Man skulle då se alla de oroligheter
förnyade som ex-ministrarnes process hade fö-
reteit, och om man äfven kunde nedtysta så-
dana, så vore det dock bättre att undvika dem.
Det vore? — så slöt han — märkvärdigt nog,
att just Anarkisterne och Carlisterne ville haf-
va Hertiginnan inför rätta; de sökte deri blott
ett ullfälle att stifta oroligheter, vid hvilka
Cariisterne ej skulle draga i betänkande att
sätta sjelfva Hertiginnans lif i fara för alt up-
nå sitt ändamål.
Or Salverte anmärkte, huru alla tiders och
alla folks erfarenhet vitsordat, att det inre
lugnets och fredens upprätthållande alltid bäst
vinnes genom ett samvetsgrannt iakttagande af
grundlagarna. Måtte man derföre upphöra, alt
vilja bränmärka hvar och en som yrkade här-
på, för partigängare! Nej, de som fordra char-
tans och institutionernas upprätthållande, äro
inga anarkister. Må derföre rättvisan hafva sin
gäng med DHertiginnan! Talaren skildrade Mi-
nistö rens åtgärder såsom ett öppet våldförande
ar chartan.
Hr Odilon Barröt fick ordet under starkt
buller från de ministeriella bänkarna. Han kun-
de ej gilla Ministeörens åtgärder. Han hade be-
svurit chartan, för att försvara och vidmakt-
hålla, ej för att våldföra henne. Han talade
sedan i synnerhet emot principen af den par-
lamentariska allsmäktighet, hvilken ministrarne
hade tagit i anspråk, då de hänskjutit frågan
om ITertiginnan till Kamarens afgörande; en ut-
väg som de nu dessutom vikit ifrån, då de yrkat
att ölvergå till dagordningen, Kamaren hade i
hans tanka ingen rättighet att stifta undan-
tagslagar för Herliginnan. Han beklagade slut-
ligen ait Regeringen icke hade nog kurage el-
er nog tillit till allmänna tänkesättet, för att
våga ställa Hertliginnan inför rätta; ett mod
hvari den sålunda hade sett sig öfver träffad af
den Kongl. Domstolen i Poitier s, som redan en
gång hade fattat ett sådant beslut, hvilket Mi-
nigteren nu egenmäktigt brutit.
Härefter öfvergick man med stor pluralitet
till dagordningen,
HoLLAND.
Man filoönimmer att Kane MATS ARaas os 0