dj. allsedan ett arbundrade tillbaka stod KON : i motsägelse med nationens karakter. De lidanden bon uthärdade under revolutionen och Kejsardömet, tycktes återgifva henne några anspråk; men snart tog hon åter sin tillflykt till utlänningen emot nationen, då hon år 1815 inträngde, stödd på främmande bajonetter. Secdan denna tid hade hennes öde varit detsamma som Stuartarnes och skulle evigt förblitva det. Talaren öfvergick här till en skildring af de förhatliga medel, hvilka den afsaltadynasticnu hade anv ändt, för att åter bemäktiga sig regeringen; alt uppr eta fr ämmande makter tillkrig mot Frankrike, samt att anstifta röfverier, mord och brand i det inre af landet. Han utvecklade härefter de grunder, hvilka tycktes honom strida emot : ait ställa Hertiginnan för rätta. Man behöfde dertill bestämda fakta, lagar och vittnen. — Sådana skola cj felasP ropades dervid till venster. En frisägelse vore icke omöjlig, och deri skulle ju ligga ett fördömande af Regeringen. Dessutom, för att föra Hertiginnan till Paris, behöfde man 80,000 man uppställda vid landsvägen. Man skulle då se alla de oroligheter förnyade som ex-ministrarnes process hade företeit, och om man äfven kunde nedtysta sådana, så vore det dock bättre att undvika dem. Det vore? — så slöt han — märkvärdigt nog, att just Anarkisterne och Carlisterne ville hafva Hertiginnan inför rätta; de sökte deri blott ett ullfälle att stifta oroligheter, vid hvilka Cariisterne ej skulle draga i betänkande att sätta sjelfva Hertiginnans lif i fara för alt upnå sitt ändamål. Or Salverte anmärkte, huru alla tiders och alla folks erfarenhet vitsordat, att det inre lugnets och fredens upprätthållande alltid bäst vinnes genom ett samvetsgrannt iakttagande af grundlagarna. Måtte man derföre upphöra, alt vilja bränmärka hvar och en som yrkade härpå, för partigängare! Nej, de som fordra chartans och institutionernas upprätthållande, äro inga anarkister. Må derföre rättvisan hafva sin gäng med DHertiginnan! Talaren skildrade Ministö rens åtgärder såsom ett öppet våldförande ar chartan. Hr Odilon Barröt fick ordet under starkt buller från de ministeriella bänkarna. Han kunde ej gilla Ministeörens åtgärder. Han hade besvurit chartan, för att försvara och vidmakthålla, ej för att våldföra henne. Han talade sedan i synnerhet emot principen af den parlamentariska allsmäktighet, hvilken ministrarne hade tagit i anspråk, då de hänskjutit frågan om ITertiginnan till Kamarens afgörande; en utväg som de nu dessutom vikit ifrån, då de yrkat att ölvergå till dagordningen, Kamaren hade i hans tanka ingen rättighet att stifta undantagslagar för Herliginnan. Han beklagade slutligen ait Regeringen icke hade nog kurage eler nog tillit till allmänna tänkesättet, för att våga ställa Hertliginnan inför rätta; ett mod hvari den sålunda hade sett sig öfver träffad af den Kongl. Domstolen i Poitier s, som redan en gång hade fattat ett sådant beslut, hvilket Minigteren nu egenmäktigt brutit. Härefter öfvergick man med stor pluralitet till dagordningen, HoLLAND. Man filoönimmer att Kane MATS ARaas os 0