SA vå v målet i 3:dje I. af samma förbud, är att för den förra Kongl. Familjen afskära alla vägar till inflytande och verksamhet i Sverige. — Och som de enda medlen till en dylik gemenskap blott kunna bestå i brefvexling eller budskickning, så äro ock blott dessa tvänne arter af kommunikation i Författningen nämnde. Den slutföljd man häraf måste draga kan icke blifva annan, än att då å ena sidan all uppdagad gemenska ap afnyssnämnda tvänne slag, gifver så star k presumtion om vädlige stämplingar att Domaren icke ens behöfver efterfråga den anklagades afsigter, för att fälla honom till landsflykt, — så kan deremot, å andra sidan, ett tillfälligt omedelbart samtal på utrikes ort, med någon af den nämnda Kongl. Familjens medlemmar, såsom ej varande, enligt lagens ord, underkastadt samma stränga presumtion, icke. eller leda till samma ansvars påföljd. Några. ord, växlade på en allmän promenad, ciler under beröringen 1 en säliskapskrets, kunna ej rimligtvis väcka samma misstankar om brottsliga förbindelser, som budskickning eller brefvexling. De förra äro vanligen slumpens verk, som apphör med ögonblicket; men de sednare utmärka en kommunikation af forifarande beskaifenbet och en öppnad väg för brottsliga anläggninsar Iuom Riket. — Då ena så vär sendtlig skilnad är märkbar emellan dessa tvänne arter af kommunikation, synes det ock föga lämplist att, efter analogien af de i Lagen nämnde arterne, vilja bedöma hvad Lagstiftiaren, med tydlig afsist, förbigått. Det är väl sannt; hvad äfven Herr AdvokatFiskalen velat anty da, alt titem af den åberepade författningen omtalar ecit förbud mot all gemenskap med. f. d. Konungen eller dess barn; men så långt lär icke titulaturens makt ännu hunnit, att en Författningsrubrik, som sällan är fullt adequai, får gälla framför kontexten, hvilken är det enda, som högsta makten stadfäster till efterlefnad. Man anmärker väl, att det muntliga meddelandet öppnar en friare utvexling af tänkesätt, stridande mot: den bestående ord ningen, och att dessa tänkesätt sedermera kunna foriplantas och verka oreda här i landet; men då, emot dylika följder, den 2:dra 6. i det Höga Förbadet innehåller den mest vidsträckta ansvars-bestämmelse, som kan tänkas, har farbågan derför naturl listvis ej behöft afses i den påföljande par agrafen. Den begränsning detta lagrum fått, härrör altså icke af en slump; och då dess bokstailiga innehåll, som lika litet lär få öfverträdas af Ormen som af den enskilde, ej kan lämnas på mitt tillfälliga samtal med Prins Gu istaf år 820, lär icke eller denna händelse kunne lagligen leda till det stränga ansvar, som, under en motsatt förutsättning, blifvit af Åklagaren yrkadt. Detta torde vara nog, rörande denna del af målet. Angående min, under nämnde samtal yttrade, begäran om Prinsens förord till mitt antagande 1 Österrikisk tjenst, torde jag blot behöva En att då jag ej hos någon ÅuGEtoritet ingifvit ansökan om utländsk tjenst, löra ci eller mina yttranden derom, såsom utmärkande blotta önskuingar, vara straff underkastade.