SA vå v
målet i 3:dje I. af samma förbud, är att för
den förra Kongl. Familjen afskära alla vägar
till inflytande och verksamhet i Sverige. —
Och som de enda medlen till en dylik gemen-
skap blott kunna bestå i brefvexling eller
budskickning, så äro ock blott dessa tvänne
arter af kommunikation i Författningen nämn-
de. Den slutföljd man häraf måste draga kan
icke blifva annan, än att då å ena sidan all
uppdagad gemenska ap afnyssnämnda tvänne slag,
gifver så star k presumtion om vädlige stämplingar
att Domaren icke ens behöfver efterfråga den an-
klagades afsigter, för att fälla honom till lands-
flykt, — så kan deremot, å andra sidan, ett
tillfälligt omedelbart samtal på utrikes ort, med
någon af den nämnda Kongl. Familjens med-
lemmar, såsom ej varande, enligt lagens ord,
underkastadt samma stränga presumtion, icke.
eller leda till samma ansvars påföljd. Några.
ord, växlade på en allmän promenad, ciler un-
der beröringen 1 en säliskapskrets, kunna ej
rimligtvis väcka samma misstankar om brott-
sliga förbindelser, som budskickning eller bref-
vexling. De förra äro vanligen slumpens verk,
som apphör med ögonblicket; men de sednare
utmärka en kommunikation af forifarande be-
skaifenbet och en öppnad väg för brottsliga
anläggninsar Iuom Riket. — Då ena så vär
sendtlig skilnad är märkbar emellan dessa tvän-
ne arter af kommunikation, synes det ock föga
lämplist att, efter analogien af de i Lagen
nämnde arterne, vilja bedöma hvad Lagstiftia-
ren, med tydlig afsist, förbigått.
Det är väl sannt; hvad äfven Herr Advokat-
Fiskalen velat anty da, alt titem af den åbere-
pade författningen omtalar ecit förbud mot all
gemenskap med. f. d. Konungen eller dess barn;
men så långt lär icke titulaturens makt ännu
hunnit, att en Författningsrubrik, som sällan
är fullt adequai, får gälla framför kontexten,
hvilken är det enda, som högsta makten stad-
fäster till efterlefnad.
Man anmärker väl, att det muntliga med-
delandet öppnar en friare utvexling af tän-
kesätt, stridande mot: den bestående ord
ningen, och att dessa tänkesätt sedermera kun-
na foriplantas och verka oreda här i landet;
men då, emot dylika följder, den 2:dra 6.
i det Höga Förbadet innehåller den mest vid-
sträckta ansvars-bestämmelse, som kan tänkas,
har farbågan derför naturl listvis ej behöft afses
i den påföljande par agrafen. Den begränsning
detta lagrum fått, härrör altså icke af en
slump; och då dess bokstailiga innehåll, som
lika litet lär få öfverträdas af Ormen som
af den enskilde, ej kan lämnas på mitt tillfäl-
liga samtal med Prins Gu istaf år 820, lär ic-
ke eller denna händelse kunne lagligen leda
till det stränga ansvar, som, under en mot-
satt förutsättning, blifvit af Åklagaren yrkadt.
Detta torde vara nog, rörande denna del af
målet. Angående min, under nämnde samtal
yttrade, begäran om Prinsens förord till mitt
antagande 1 Österrikisk tjenst, torde jag blot
behöva En att då jag ej hos någon ÅuGE-
toritet ingifvit ansökan om utländsk tjenst, lö-
ra ci eller mina yttranden derom, såsom ut-
märkande blotta önskuingar, vara straff un-
derkastade.