anförande, gar Jag all besvara de ansvarspåståenden, som deruti blifvit emot mig framställde. Herr Advokat-Fiskaien har dels yrkat, alt jag må fällas till ansvar, enligt 3 S af högstberörde Förbud, för ett tillfälligt samtal med f. d. Kron-Prinsen Gustaf under mitt vistande 1 Wien år 1820: dels hemställt, huruvida icke ett åberopadt med mitt namn undertecknadt Bref af Berlin den 3:dje Juli 1832, kan anses såsom fullt bevis på delagtighet i stämplingar mot den bestående Successions Ordningen, hvarföre ansvar enligt 4:de Capitlet Missgerningsbalken blifvit föreslaget: och: slutligen äfven gjort en hemställan huruvida, — i fall bevisningen å den sednare tillvitelsen skulle anses ofullständig, — jag borde genom fängelse tvingas att komplettera den med en bekännelse. I den ordning dessa påståenden äro framställde, skall jag söka granska de grunder, hvarutur de blifvit härledda; och jag hoppas att den, som täckes följa denna granskning med den lugna uppmärksamhet, som sakens vigt påkallar, skall finna, att det hotande utseende, hvarmed den tagit sin början, snarare mildrats än ökats under den långvariga undersökningen, och att den förmenta verkligheten af de stämplingar, som man så misstänksamt efterforskat, har lika liten sannolikhet som bevisning för Hvad först beträffar det samtal emellan mig och f. d. Kron-Prinsen Gustaf, som år 1829 ägt rum 1 Wien, och hvilket såsom varande af mig erkändt inför Protokollet den 22 October och 2 November nästidet år, ej är i afscende på bevisningen någon tvist underkastad?, gäller det endast att undersöka, huruvida naturen deraf varit sådan, ait detta obetydliga mundtliga meddelande kan räknas till den art af vådlig gemenskap, som nämnes i den citerade 3 Yi Kongl. Förbudet den 10 December 1812. Detta ögonblickliga och oförberedda samtal kan, i afseende på dess anledning, innehåll och syftemål, endast bedömas efter den bekännelse derem, som, lemmnad af mig, utgör den euda upplysning i ämnet, som Domstolen äger. Andra afsigter, andra omständigheter dervid än de, som äro bekände, lära icke utan bevisning få antagas. Nu utvisa handlingarne, rörande detta ämne: att jag, under en år 1529 företagen resa i Tyskland, i hufvudsakligt ändamål att besöka slästingar, uppehållit mig 10 till 12 dagar i Wien: att jag deruuder, utan att hafva besökt f. d. Kron-Prinsen Gustaf, och utan ati hafva sökt tillfälle att träffa honom, händelsevis mött Prinsen på en allmän Promenadeplats: att jag dervid, efter erhållen underrättelse om Prinsens person, tillåtit mix nalkas honom och framställa en önskan om Prinsens förord till milt anställande i Österrikisk tjenst: att dock Prinsen icke lemnat löfteå. derom, hvadan jag icke eller gjort vidare försök devtill: alt detta samtal, såsom vanligt då ce Furstlig person talar med en enskild pi en öppen plats, varit ganska kort: att jag, efter återkomsten till Fäderneslandet, ic: 2 förteg händelsen, i utan tvertoim, utan tecken till någet medvetande af brottslishet, yppade allt: samt slutligen, att personer, sem finno siv sbehörige att alloråra nus bekännelse om to on Ter vr Tr S MM MMM MO VÄ LM, vm iv MVM HM r vjj I OO —