anförande, gar Jag all besvara de ansvarspå-
ståenden, som deruti blifvit emot mig framställde.
Herr Advokat-Fiskaien har dels yrkat, alt
jag må fällas till ansvar, enligt 3 S af högst-
berörde Förbud, för ett tillfälligt samtal med
f. d. Kron-Prinsen Gustaf under mitt vistande
1 Wien år 1820: dels hemställt, huruvida icke
ett åberopadt med mitt namn undertecknadt
Bref af Berlin den 3:dje Juli 1832, kan an-
ses såsom fullt bevis på delagtighet i stämplin-
gar mot den bestående Successions Ordningen,
hvarföre ansvar enligt 4:de Capitlet Missger-
ningsbalken blifvit föreslaget: och: slutligen äf-
ven gjort en hemställan huruvida, — i fall
bevisningen å den sednare tillvitelsen skulle an-
ses ofullständig, — jag borde genom fängelse tvin-
gas att komplettera den med en bekännelse.
I den ordning dessa påståenden äro framställ-
de, skall jag söka granska de grunder, hvar-
utur de blifvit härledda; och jag hoppas att
den, som täckes följa denna granskning med
den lugna uppmärksamhet, som sakens vigt på-
kallar, skall finna, att det hotande utseende,
hvarmed den tagit sin början, snarare mildrats
än ökats under den långvariga undersökningen,
och att den förmenta verkligheten af de stämp-
lingar, som man så misstänksamt efterforskat,
har lika liten sannolikhet som bevisning för
Hvad först beträffar det samtal emellan mig
och f. d. Kron-Prinsen Gustaf, som år 1829
ägt rum 1 Wien, och hvilket såsom varan-
de af mig erkändt inför Protokollet den 22 Oc-
tober och 2 November nästidet år, ej är i af-
scende på bevisningen någon tvist underkastad?,
gäller det endast att undersöka, huruvida na-
turen deraf varit sådan, ait detta obetydliga
mundtliga meddelande kan räknas till den art
af vådlig gemenskap, som nämnes i den citerade 3
Yi Kongl. Förbudet den 10 December 1812.
Detta ögonblickliga och oförberedda samtal
kan, i afseende på dess anledning, innehåll och
syftemål, endast bedömas efter den bekännelse
derem, som, lemmnad af mig, utgör den euda
upplysning i ämnet, som Domstolen äger. An-
dra afsigter, andra omständigheter dervid än
de, som äro bekände, lära icke utan bevisning
få antagas. Nu utvisa handlingarne, rörande
detta ämne: att jag, under en år 1529 företa-
gen resa i Tyskland, i hufvudsakligt ändamål
att besöka slästingar, uppehållit mig 10 till 12
dagar i Wien: att jag deruuder, utan att haf-
va besökt f. d. Kron-Prinsen Gustaf, och utan
ati hafva sökt tillfälle att träffa honom, hän-
delsevis mött Prinsen på en allmän Promenade-
plats: att jag dervid, efter erhållen underrät-
telse om Prinsens person, tillåtit mix nalkas
honom och framställa en önskan om Prinsens
förord till milt anställande i Österrikisk tjenst:
att dock Prinsen icke lemnat löfteå. derom,
hvadan jag icke eller gjort vidare försök dev-
till: alt detta samtal, såsom vanligt då ce
Furstlig person talar med en enskild pi
en öppen plats, varit ganska kort: att
jag, efter återkomsten till Fäderneslandet, ic: 2
förteg händelsen, i utan tvertoim, utan tecken
till någet medvetande af brottslishet, yppade
allt: samt slutligen, att personer, sem finno
siv sbehörige att alloråra nus bekännelse om
to on Ter
vr
Tr S MM MMM MO VÄ LM, vm iv MVM HM r vjj I OO —