betlingat sig alt få spisa vid kaptens bord,
hvarvid det uttryckliga förbehållet var bi-
fogadt, att han skulle hafva glas och bä-
gare, jemte knif, sked och gaffel särskildt
för sin egen räkning . Sistnämnde artikel
var så obekant, att han till sina läsares
upplysning ansåg nödigt tillägga följande
bskrifniog: gaffel är ett verktyg , hvaraf
man betjenar sig alt hålla fast köttet, un-
der det man skär; de hålla der i landet
för oskickligt alt fatta i maten med fingrar-
Be. Ännu vid slutet af 16:de årbundradet
brukade våra förfäder, liksom Turkarne nu
för tiden, att hålla i köttet med blotta fing-
rarne när de åto, I allmänhet tyckes ren-
ligheten vid deras tafflar ej varit särdeles
noga iakttagen; ty ben och hvad som blef
öfver lades af gästerna alltsammans på
bordduken, hvarefter det af betjenterna
med en stor träknif skrapades af bordet
red i en korg, I Tyskland var då länge
sedan bruket af gaffel infördt, ehuru några
ifrare hade förklarat för synd, att äta kött
på annat sätt än med blotta bänderne. I
klostret St, Maur uppkom en hårdnackad
och långvarig stridighet emellan de äldre
munkarne, som försvarade det gemla ärfda
häfdvunna bruket, och de yngre, hvilka
kämpade för gaffelns antagande, De många
bänsyftningar på gaffeln, som finnas hos al-
Ja dramatiska törfattare från Jacob 1:s och
Karl 1:s regeringar, bevisa att man då ännn
ansåg bruket deraf såsom en sällsam till-
gjordhet och nyhetskrämeri,
TANDPETAREN Synes vara gaffelns yngre
breder. Sannolikt har man Venetianerne att
tacka för denna uppfinning, Också den be-
traktades i början såsom en löjligt öfver-
drifven vurm att efterapa de Italienska Sig-
Bori, de då varande mönstren för belefvenhet
ach god ton.
PanAPLtyYER voro för ej mer än femtio år
tillbakaZganska litet i bruk, och den tidens
eprätthökar voro de ende, som offentligt
tordes visatsig dermed, Det var länge
som iogen kunde begagna dem, utan att lö-
pa fara blifva ansedd som en veklig stac-
kare eller Fransysk narr, och att af pöbelr
helsas med skymford och förolämpningar.
En viss John Alacdonald, som skrifvit sin
egen biografi, omtalar deri, att han år 1778
i London nyttjade en vacker sidenparaply,
som han fört med sig från Spanien, och att
folket, så ofta bana dermed visade sig, hade
ropa: PFiaasos, bvarför tar Niickeen voga? —
Isynnerhetskreko hbyrkuskar och portschös-
bärare himmelshögt emot denna nyhet, e-
medan de deraf fruktade att lida stor minsk-
ning i sica inkomster, Då (1778), enmär-
ker Macdonald, hade paraplyer ännu icke
kommit i bruk i London; endast i Adelss
bus såg man stora regnskärmar, som bängde
i förstugan och vid regnväder uppspändes
emellan dörren och vagnen, då herrn och
frun skulle stiga i eller ur, — Men, fort-
far han, oaktadt alla obebagligheter som i
börlan mötte mio. fortfor iage dock att bära