betlingat sig alt få spisa vid kaptens bord, hvarvid det uttryckliga förbehållet var bifogadt, att han skulle hafva glas och bägare, jemte knif, sked och gaffel särskildt för sin egen räkning . Sistnämnde artikel var så obekant, att han till sina läsares upplysning ansåg nödigt tillägga följande bskrifniog: gaffel är ett verktyg , hvaraf man betjenar sig alt hålla fast köttet, under det man skär; de hålla der i landet för oskickligt alt fatta i maten med fingrarBe. Ännu vid slutet af 16:de årbundradet brukade våra förfäder, liksom Turkarne nu för tiden, att hålla i köttet med blotta fingrarne när de åto, I allmänhet tyckes renligheten vid deras tafflar ej varit särdeles noga iakttagen; ty ben och hvad som blef öfver lades af gästerna alltsammans på bordduken, hvarefter det af betjenterna med en stor träknif skrapades af bordet red i en korg, I Tyskland var då länge sedan bruket af gaffel infördt, ehuru några ifrare hade förklarat för synd, att äta kött på annat sätt än med blotta bänderne. I klostret St, Maur uppkom en hårdnackad och långvarig stridighet emellan de äldre munkarne, som försvarade det gemla ärfda häfdvunna bruket, och de yngre, hvilka kämpade för gaffelns antagande, De många bänsyftningar på gaffeln, som finnas hos alJa dramatiska törfattare från Jacob 1:s och Karl 1:s regeringar, bevisa att man då ännn ansåg bruket deraf såsom en sällsam tillgjordhet och nyhetskrämeri, TANDPETAREN Synes vara gaffelns yngre breder. Sannolikt har man Venetianerne att tacka för denna uppfinning, Också den betraktades i början såsom en löjligt öfverdrifven vurm att efterapa de Italienska SigBori, de då varande mönstren för belefvenhet ach god ton. PanAPLtyYER voro för ej mer än femtio år tillbakaZganska litet i bruk, och den tidens eprätthökar voro de ende, som offentligt tordes visatsig dermed, Det var länge som iogen kunde begagna dem, utan att löpa fara blifva ansedd som en veklig stackare eller Fransysk narr, och att af pöbelr helsas med skymford och förolämpningar. En viss John Alacdonald, som skrifvit sin egen biografi, omtalar deri, att han år 1778 i London nyttjade en vacker sidenparaply, som han fört med sig från Spanien, och att folket, så ofta bana dermed visade sig, hade ropa: PFiaasos, bvarför tar Niickeen voga? — Isynnerhetskreko hbyrkuskar och portschösbärare himmelshögt emot denna nyhet, emedan de deraf fruktade att lida stor minskning i sica inkomster, Då (1778), enmärker Macdonald, hade paraplyer ännu icke kommit i bruk i London; endast i Adelss bus såg man stora regnskärmar, som bängde i förstugan och vid regnväder uppspändes emellan dörren och vagnen, då herrn och frun skulle stiga i eller ur, — Men, fortfar han, oaktadt alla obebagligheter som i börlan mötte mio. fortfor iage dock att bära