Fullmägtige, som tilloch akbätta Tjenstemännen, hvilke äro dem allena ansvarige. Men uti 4 52 åter heter det, att Konungen äger , vid förefallande tillfallen och allmänna behof, att draga på den utomordentliga Statskassan, och i S. 33, att inga penningar derifrån utgifvas, utan skriftlig anordning af Konungen, tillika öfverensstämmande med de ändamål och kraf, som instrukion af Rikets Fullmäktige innefattar. Vi befara, att det blefve en mindre afundsvärd post, att vara anställd som Tjensteman vid en ådan kassa, i synnerhet vär de förefallaaÅe Hehofven? kommo i kollision med Fullmmägtiges anordningar. Dessa utdrag torde vara tillräckliga för att visa, att, så framt icke den i början af denna artikel framställda gissnivgen om ett qui pro quo vid tryckningen skulle vara grenndad, så har förmodligen den upplyste Utgifvarens mening varit, all just genom detta förslags offentliggörande tdagulägga, huru föga begreppen om ett konstitutienelt samhällsskick och sjelfva de första fordrivgarna afen grundlag st:axt efter statshvälfningen ännu voro atvecklade hos en stor del af de personer, hvilkas goda vilja likväl föranledde dem att försöka sin organisetionsförmåga uti dylika projekter, af hvilka man för öfrigt uti den tidens ströskrifter såg flera som icke voro stort mer värda än det ifrågavergnde, ehuru vi ieke förut fuännit något, som syftat att gifva Konungen en så odelad och suverän makt utan alla konustitutionella kont oller. Det är också egentiisen I nyssnämnde hän seende, eller i egenskap af en kuriositet ifrån 19809, som detta projekt äger ett slag. intresse för Läsaren; och detta, vi måste bekänna det, hade betydliet ökats om man fått veta den välmente Författaren. ibland de öfiiga Handlingarna läser man icke utan nöje det s. k. Samtalet 1809. Ulogifvaren har uti detta, verkliga eller fingerade, samtal låtit de otika nyanserna af den refor tuer rande och stationära priucipen samt radikalismen personilierade sammanträda vill öfvesläggning om, hvad som vore alt göra efter 1009 ÅrS stalshyalfning. Alia börja me att Öfverenskomma om och erkånna hvarandras goda afsigter och syftemål, men äro skiljaktiga i menirgena om sattet att vinna det, Hr fo som vi vilja kalla reformvännen, frågar, ? om man skulle nöja sig med balioiordt arbete, kanske änva mindre: om den iängvariga betänksamhetens, oftast ntan 1esulPat, skulle blifva erundregeln för deras verksamhet; det eviga beeonandet, slägte efter slägte, utgöra den rådande grundsatsen; Pde uråldriga bristfälligheterna i samhällsbyggnaden, med bäpenhet i sinnet och I maktlöshet I den -matericlla förmågan, Pförblifva oförbältrale, under en evigt Poch maktlöst väuvtad förkoppaing om kommanda ocnerstioners större beslutsamhet, Pdriftigare verksambet Oo. 6 Vv. Härpå svarör försigtighet ens representant Z. naturligtvis, att allt brådstö tadt och omoget aldiig vunnit och aldiig vinner varakti: ohet, D. föreslår derföre att man na endast bör lägga en