Fullmägtige, som till- och akbätta Tjenste-
männen, hvilke äro dem allena ansvarige.
Men uti 4 52 åter heter det, att Konungen
äger , vid förefallande tillfallen och allmän-
na behof, att draga på den utomordentliga
Statskassan, och i S. 33, att inga pennin-
gar derifrån utgifvas, utan skriftlig anord-
ning af Konungen, tillika öfverensstämman-
de med de ändamål och kraf, som instruk-
ion af Rikets Fullmäktige innefattar. Vi
befara, att det blefve en mindre afundsvärd
post, att vara anställd som Tjensteman vid en
ådan kassa, i synnerhet vär de förefallaa-
Åe Hehofven? kommo i kollision med Full-
mmägtiges anordningar.
Dessa utdrag torde vara tillräckliga för att
visa, att, så framt icke den i början af denna
artikel framställda gissnivgen om ett qui pro
quo vid tryckningen skulle vara grenndad, så
har förmodligen den upplyste Utgifvarens
mening varit, all just genom detta förslags
offentliggörande tdagulägga, huru föga be-
greppen om ett konstitutienelt samhällsskick
och sjelfva de första fordrivgarna afen grund-
lag st:axt efter statshvälfningen ännu voro
atvecklade hos en stor del af de personer,
hvilkas goda vilja likväl föranledde dem att för-
söka sin organisetionsförmåga uti dylika pro-
jekter, af hvilka man för öfrigt uti den ti-
dens ströskrifter såg flera som icke voro stort mer
värda än det ifrågavergnde, ehuru vi ieke förut
fuännit något, som syftat att gifva Konungen
en så odelad och suverän makt utan alla
konustitutionella kont oller.
Det är också egentiisen I nyssnämnde hän
seende, eller i egenskap af en kuriositet i-
från 19809, som detta projekt äger ett slag.
intresse för Läsaren; och detta, vi måste be-
känna det, hade betydliet ökats om man
fått veta den välmente Författaren.
ibland de öfiiga Handlingarna läser man
icke utan nöje det s. k. Samtalet 1809. Ul-
ogifvaren har uti detta, verkliga eller fingera-
de, samtal låtit de otika nyanserna af den re-
for tuer rande och stationära priucipen samt
radikalismen personilierade sammanträda vill
öfvesläggning om, hvad som vore alt göra
efter 1009 ÅrS stalshyalfning. Alia börja me
att Öfverenskomma om och erkånna hvaran-
dras goda afsigter och syftemål, men äro
skiljaktiga i menirgena om sattet att vinna
det, Hr fo som vi vilja kalla reformvännen,
frågar, ? om man skulle nöja sig med bali-
oiordt arbete, kanske änva mindre: om den
iängvariga betänksamhetens, oftast ntan 1esul-
Pat, skulle blifva erundregeln för deras
verksamhet; det eviga beeonandet, slägte
efter slägte, utgöra den rådande grundsatsen;
Pde uråldriga bristfälligheterna i samhälls-
byggnaden, med bäpenhet i sinnet och I
maktlöshet I den -matericlla förmågan,
Pförblifva oförbältrale, under en evigt
Poch maktlöst väuvtad förkoppaing om kom-
manda ocnerstioners större beslutsamhet,
Pdriftigare verksambet Oo. 6 Vv. Härpå sva-
rör försigtighet ens representant Z. natur-
ligtvis, att allt brådstö tadt och omoget aldiig
vunnit och aldiig vinner varakti: ohet, D. före-
slår derföre att man na endast bör lägga en