betsmännens religion och medborgarnes samvetsfrihet; den 8 S Successionsordningen3 åtskilliga andra SS huru detskall förhållas med Riks-Styrelsen under Konungs minderårighet; andra åter om vilkoren för nya lagars stiftande, grnuderna för valen till Riksfullmäktige eller Representanter m. m. Den första anmärkning, som efter genomlä:ningen af allt detta framställer sig, är att ic—ett ord i hela Regeriogsformen förekommer om indelningen af sjilfyva Riks-Styreben. Uti 7 S. heter det, att Lagskipande makten är Konungen allena uppdragen, och under hans inseende och slutliga algörande utöfvas at högre och lägre embetsmän, Kanungen allena redo skyldige.? På intet enda ställe i hela Regeringsformen finnes spår, hvarken Wil några konstitutionella kontroller, eler till der fördelning och skillnad emellan den förvaltande och Domaremakten, som de nyare tidena erkänt såsom. ett nödvändigt vilkor för ett väl organiseradt borgerligt samhälle. Denna grundlag proklamerar således ett nästan absolut envälde, emot hvilket kontrollen endast skulle sökas i tryckfriheten, sarnt i Rikets Fullmäktiges rättighet alt hvart femte år sammankomma, dock i vanliga fall endast på två månader, för att deltaga i vissa delar af Jlagstift ningen, men utan att få bianda sig i den lagskipande maktens förflutna eller afgjorda domar eller göromål, Tryckfriheten skulle bestå deri, att i allmånna tidningar få granska Embetsmäns åtgärder, samt undersöka och anmärka ekonomiska och tillfälliga Författoingar för ovdning eller po!is för landet och sjöväsendet, Den som låter trycka skrifter med sitt nama under, skulle enligt 61 S icke få derföre lagföras, dock med undantag för uppenbara smädeskrifter. som skulle kunna åtalasafdem de personligen rörde, Enligt 645. skulle dock uti skrifter, så väl som uti omdömen ibland andra om statsärender Konungens namn icke, utan ansvar och åtalan, nämnas eller hans person deri inblandas; hvaremot, enligt 63 S. om någon talar smädligt om Konungen, dens namn bör, med omständigheterna dervid, i ransaknings Protokollet tryckt öfverlemnas åt det allmänna Pföraktet, och densamme sedan. anses ovärdig något embete och burskap i landet. Embetsmän, som blifvit angripna för allmänna åtgärder, skulle äga att försvara sig uti denr allmänra stats tidningen eller det ministeriella bladet. (forts. e. a. gång.)