NILE SIC BILAR STR TIC EL AFD feata ATVUCEK Hjeltar, som för henne göt sitt blod. På hvar ort, der Evangelii lärai Ljusct, återtändt af Luther, spridt, Brinna offer till den hjeltes ära, Som näst honom för dess seger strid) H varför, bvarför du blott ensam dröjer Med din gärd i dag mitt fosterland ? Hvarför, hvarför ingen röst sig höjer Ibland skarorna ifrån din strand? Har du glömt att honom du tillhörde, Glömt hans kärlek och hans verk för dig; Att ban till den skönsta strid dig förde, Att han ock för dig har offrat sig? Täras alla dina hjelteminnen Utan skoning så af ålderns rost; Har då ren på dina söners sinuenj Tiden lagt sin kalla andas frost ? Nej! hvarhelst i dina gömda byggder Hjertan samlas uti Herrans hus, Minnas de den Store Kungens dygder Och hans död för sanning, tro och ljus. Men för sig hans minnesfest de fia, Tyst, som hvarje h tig känsla väcks, Blott med inre andakt, som bvar spira Du än lyder, — alldrig hos dem släcks, En billig förundran har det väckt, att våra större Artister, så vidt Allmaänbeten känner, icke med deras pensel förskönat högtidhgheten. Grannlagenheten för bjuder, att framkasta vinstberaknnivg såsom sporre, då din enthusiastiska känsla, som intog alla sinnen, bort vara mästig, att ensam verka i synnerhet på dem, hvilka framför andia måste hafva sinne för det sköna och Jlefvande, utbildade: begiepp i estetiskt afseende. Men om historiska taflor, målade eller åtminstone lithografierade, kade förestallt scener ur Gustaf Ado:fs hjeltelif, eller troget återspeglat dess grafehor, dess likkista, dess Sarkofag ell: Kenoiaf omgifven af trofder, eller den rykt bara Sctwedenstein och Lutzens slagfält, buru bade icke dessa föremål med hänryckning eller helig vördvad blifvit betraktade och eftersökte, så iom, som utom Rikei! Holmbergsons kontonrtekvingar eller Sandbergs full: ändade konst hade uppfyliit de stora fordingarve i de historiska jöreställnivgarne, sch stäl let hvilket Gustaf Arolf vatinade med sitt bjert:bo!, hade af en Fablkvan!z eller Anckar svärd bordt flyttas på duken eller papperet med större intresse, än Kung Betes och Torsten Wikinas gilthögar, en gärd dock te ra åt Fritiofs berönde sångue och de stora och djerfva nalur, som Norizes fjälla: och fjordar utveckla, an åt Sagans hjoltav Men Gustaf Adolf är nog genom sig sjelf, alt fästa det högsta intresse vid allt, som erinrar om hans bragdrika Iefnad; bans veck behöfva ej af sängen förherrligas, ehuru de bofva anspråk på dess gärd, — de förblifva äfven den förutan odädliga, och intrycket af hans subhlima menskliga natur, måste väl öfverträffa det af materiella eller själlösa naturskönhetar