NILE SIC BILAR STR TIC EL AFD feata ATVUCEK
Hjeltar, som för henne göt sitt blod.
På hvar ort, der Evangelii lärai
Ljusct, återtändt af Luther, spridt,
Brinna offer till den hjeltes ära,
Som näst honom för dess seger strid)
H varför, bvarför du blott ensam dröjer
Med din gärd i dag mitt fosterland ?
Hvarför, hvarför ingen röst sig höjer
Ibland skarorna ifrån din strand?
Har du glömt att honom du tillhörde,
Glömt hans kärlek och hans verk för dig;
Att ban till den skönsta strid dig förde,
Att han ock för dig har offrat sig?
Täras alla dina hjelteminnen
Utan skoning så af ålderns rost;
Har då ren på dina söners sinuenj
Tiden lagt sin kalla andas frost ?
Nej! hvarhelst i dina gömda byggder
Hjertan samlas uti Herrans hus,
Minnas de den Store Kungens dygder
Och hans död för sanning, tro och ljus.
Men för sig hans minnesfest de fia,
Tyst, som hvarje h tig känsla väcks,
Blott med inre andakt, som bvar spira
Du än lyder, — alldrig hos dem släcks,
En billig förundran har det väckt, att vå-
ra större Artister, så vidt Allmaänbeten kän-
ner, icke med deras pensel förskönat högtid-
hgheten. Grannlagenheten för bjuder, att fram-
kasta vinstberaknnivg såsom sporre, då din en-
thusiastiska känsla, som intog alla sinnen, bort
vara mästig, att ensam verka i synnerhet på
dem, hvilka framför andia måste hafva sinne
för det sköna och Jlefvande, utbildade: be-
giepp i estetiskt afseende. Men om histori-
ska taflor, målade eller åtminstone lithogra-
fierade, kade förestallt scener ur Gustaf A-
do:fs hjeltelif, eller troget återspeglat dess
grafehor, dess likkista, dess Sarkofag ell:
Kenoiaf omgifven af trofder, eller den rykt
bara Sctwedenstein och Lutzens slagfält, bu-
ru bade icke dessa föremål med hänryckning
eller helig vördvad blifvit betraktade och ef-
tersökte, så iom, som utom Rikei! Holm-
bergsons kontonrtekvingar eller Sandbergs full:
ändade konst hade uppfyliit de stora fordin-
garve i de historiska jöreställnivgarne, sch stäl
let hvilket Gustaf Arolf vatinade med sitt bjer-
t:bo!, hade af en Fablkvan!z eller Anckar
svärd bordt flyttas på duken eller papperet
med större intresse, än Kung Betes och Tor-
sten Wikinas gilthögar, en gärd dock te
ra åt Fritiofs berönde sångue och de
stora och djerfva nalur, som Norizes fjälla:
och fjordar utveckla, an åt Sagans hjoltav
Men Gustaf Adolf är nog genom sig sjelf, alt
fästa det högsta intresse vid allt, som erinrar
om hans bragdrika Iefnad; bans veck behöf-
va ej af sängen förherrligas, ehuru de bofva
anspråk på dess gärd, — de förblifva äfven den
förutan odädliga, och intrycket af hans sub-
hlima menskliga natur, måste väl öfverträffa
det af materiella eller själlösa naturskönhe-
tar