Article Image
eal förhöl lunde kan förklaooh vanan vid elt dylhkt ra dess fortfarande. För några dagar sedan hörde jag, vid inträdet i ett större hus på Norr, ett genomträngande bainskii i portvaktarens rum, och, rörd af det ömkeliga ljudet, kunde jag ej afhålla mig ifrån att gå in, för att erfara orsaken till den lillas jämmer. Ev vacker gosse, men ytterligt blek och mager, af 6 å7 månaders ålder, låg våt och smutsig på en söndrig ländsto! och giet bitterligen; hans små svaga händer sökte förgäfves en moders arm, några orena trasor, höljda af märken efter ohyra, täckte hans bröst, och en tung dyna bindrade honom att röra fötterna. En kar! låg 1 sängen och sof, och framför kakelugnen salt en gammal qvinna och kokte kaffc. Pi bordet stod bränvin och glas, en skål dricka och en talrik potatis — God dag madam lila! bor N.N, här i huset? — Nej bär bor ingen sån, — Hvems är den lilla som gråter så bittert? — Hur då? hvad vill herrn med det? — Åh! jag tycker det är synd om bonom, — Fm! det går ingen nöd pån. — Är han sjok? — Åh nej! — Kanske han är hungrig? — Hunger g! han fick Han är väl våt kan jag tävka, — Hvem fan kan hålla en sin der torrt, — Stackars unge han ser så nom väl? — Nå! än sen då: hvad har herrn med det att göra? Jag gick ut, men barnets elände låg tungt på milt sinne. tjent af got utscernde och hörde af sedan emoltagit barnet af ett välklädt fruntimmer, som sedan aldrig sett dt; att alla i huset tyckte det var mycket synd om den arma ungen och önskade hans död, som troligen snart måste inträffa, ty hao bade aldrig fått annan föda, än dricka och potatis, var vanskött af den försupna kärngen och skrek heständigt i bunger och sveda, ehuru hon ständigt slog och kramade houvom, för att skrämma honom till tystnad. Jag frågade betjenten, om ingen kände mo: dern och kunde låta henne veta sitt barns eläude, — Åh det tjenar tillinsen ting, svarade han; om hon också kom bit, så sade do henne, att han har mått olla ett par dagar, och i alla fall må herrn tro, hov begär iute bättre än att barnet skall dö, så att hon slipper betala för det; härngen får några riksdaler och tar en annan, och så vinna de begge darpå. — I alla fall finnas så många arma upgar, som slita ändå varre, så det är inte värut ait lönka på dem. Jag har sedan sett det olyckliga barnets mor. — Hon varpå spektaklet, klädd i siden och dyrbara pelsverk, spelsar och blonder. Hon fallde tårar vid eu öm scen. — HHvilka tårar! I goda mödrar! använden edert inflytande bes ädla män, för att beskydda de lidande, öfvergifre små. I unge min med hjerta och känsla, föraktenen qvinna, som wmissvårdar sit foster; hon är långt under de vildaste, grymmaste djuren. Kommen ihag edra barn, då nyss mat. — ömhelig ut, ni måtte ej sköta hoI förstugan mötte jag en behosen., att portvaktarens hustru för några månader Det är anmärkningsvärdt att, under mest alla förhållanden, de eaklaste förbättringar öfverses, under det man raffinerar på så tant, som antingen ej behöfver någon förändring, eller ock genom salf neringen försämras. Hvilken utländaing, ja, hvilken Småstadsho, som första gången kommer till vår hufvudstad, skulle icke förvånas, att se det högst inskränkta utrymmet af några bundrade qvadiatfamnar, som det så kallade Jerntorget innehåller, utgöra hela lokalen för allt det Mjöl, Kött, Fogel, Fisk, m. m. m. m. som införes landvägen ifrån flera provinser till Stockholms Stads behof. Det är ömkansvärdt att vara villne till, huru den stackars bander, sedan han, genom hela Hornsgatan fram öfver slussen, lyckligen undkommit alla öfvermodiga åkares kärror, och alla kitsliga hevskapskuskars pisksnärtar, måste med sin föra arbeta sig fram gexom den trånga Jernturisssatan; och huru, nar han änteligen uppusått hörnet af torget, han förgäfves ser sig om efter en handsbredds rum för sina ök och. sitt lass. Förvirrad af de gåendes hot, som frukta alt bli sönderklämida, ser han sig slutligt nedträngd i någondera af de gränder som leda till Skepysbron, der hans varor sällan eftvsb , frågas, och der han ätminstone sist af alla får afyttra hvad han medfört, D:t bör synas olämpligt, till och med oanständigt, att tätt utanför ingången till ett så stort nationelt ve k som Banken, der menniskor af alla ståndsklasser utoch inströmma i vigtiga offärer, så tillspärra avennen, att både verkets Embetsmän ech öfriga Bankasökande icke blott med våda för sina kläder, af tjärade vagnar, imen mid fara för sina nväsor, af ilskna bondhästar, måste arbeta sig fram till bestämd ort. Den beklagansvärra person, sow kl. io f. m. måste företaga en vandring öfver Jerotorget till denna största assistaus-inorättning I vårt land, möter samma olägenheter, med den, som, enligt Silfverstolpe, företog resin igenom Zod:aken. Än framsträcker en hummer sin salta klo, för att fatta i uppslaget på bans iock — än slingrar sig en färsk br.xen ifrån betsmanskroken och Slår af honom hatten — här skrämmes han åt sidan af en kalkontapp som rysligt kacklar till men der åter räcker en gåskarl sin långa hals ut genom gallret för att bita honom i örat, Till höger lägoer sig en oxbog så obenägen i hans väg — till. venster iuställer sig trynet af ett slagtadt svin, hvilket, likasom ännu efter döden anande drankämnnel, tänrger sig mellan hans kappreck och fäster der buggtanden i bränvinstuwmlarn som går att pantsältas. Då under en sådan trängsel endast några inöfvade våg halsarkunnaåtkomma de flesta varorna . blir följden den, att största delen köpare, bådeaf fruktan och ledsnad beger sig dädan, och heldre betalar 25 pie. dyrare i närmaste hökarebod, Sådan är köpares förlust af den orimliga lokalen, och bondens blir, att, sedan han länge legat och frusit bredvid sitt lika overksamma betsman, han nödgas sälta uppsin vara på nederlag, och med en suek öfver de stora ierrarnes lilla urskillningsgåfva återvända till

11 januari 1833, sida 3

Thumbnail