d:ga politiska rättigheter, och bland dem den
dyrbara att taga del i lagstiftningen, låta ho-
nom qvarstå på en bildningsgrad, som gör det
omöjligt för honom att handla med den upp-
lysning och sjeifständigbet, tiden och det all-
männa bästa fordra. Huru ofullständig och
bristfällig är icke undervisningen i våra folk-
skolor, der sådana finnas, och på huru många
ställen växer ej den unge bondsonen upp till
medborgare i staten, utan att för utvecklingen
af sina intellektuella anlag hafva kommit i
beröring med någon annan, än en usel, kring-
vandrande skolmästare, - sjelf ett lefvande mi-
nimum af den odling han skulle meddela an-
dra. Uppstiga vi till våra högre Läroverk,
så finna vi dem så sysselsatte att föreläsa läxor
och examinera skaror af blifvande embetsmän,
att de blott föga kunna ingripa i nationens
allmänna bildning. De göra det icke heller,
och hvem kunde vara obillig nog fordra det
af dem, då staten gjort allt hvad den kunnat,
för alt draga dem ned fån den höga be-
stämmelsen att vara vetenskapernes fria för-
eningar, som sprida ljus och - odiing
bland nationen, för att i stället sälta dem
till utminuterare af den mångkunnighet,
med hvilken man alltjemt hoppas kun-
na draga sig fram i statsbestyret. Den an-
da af njugghet och besparing man förskju-
tit annorstädes i budgeten, har man låtit
taga sin plats inom anslagen för en del af
våra vetenskapliga instituter, och i stället att
följa andra nationers exempel, och det icke
långväga, som våra bröder Norrmännen gif-
vit, bvilka frikostigi sörjt för deras Univer-
sitets förseende med alla de hjelpemedel ve-
tenskaperra behöfva, finnes det hos oss ett,
der en mängd lönlösa eller otilliäckligt lönta
lärare och de verkligt Kråkvinkliga anslagen
för bibliothek , mu-cter och andra samlingar,
utgöra talande bevis på vår ljumhet för hvad
som borde vara ett fritt och npplyst folk och
dess styrelse kärast. Val hafva Ständerne vid
senaste riksdag gjort hvad. de kunnat, för att
åtminstone från sig afvända förebråelsen för
denna ljumhet; men det oaktadt stå dessa be-
hof ännu, nära 3:ne år efter det anslagen be-
viljades för läroverken, lika oafhulpna som
hittills; I sanning, om något bevis behöfdes
för nödvändigheten af en kraft, som förde oss
framåt till de nödiga förbåättringarne i vårt
samhällsskick, och hirdrade oss att återfalla
i den likgiltighet vi en gång besegrat, så.
skulle förhållandet med denna angelägenhet
lemna ett sådant. Pressens bestämmelse är att
medverka till utvecklingen af denna kraft.
Men man utvecklar ingenting genom att stå
stilla, om ej sin oförmåga att följa tiden, cl-
ler sin envishet att ej vilja det.
Var någonsin en rörelse framåt onndgäng-
lig i ett samhälle, så är det hos oss i fråga
om representationen. Så länge Svenska folket
ser sina dyrbaraste intressen i händerne på
dessa stånd, bos hvilka, i följd af deras sam-
mansättning, de enskilta intressena oftast må-
ste öfverväga det allmänna, skall det stora
föremålet: fosterlandets väl, aldrig utgå se-
rande ur kouflikten dem emellan. Vi skola
allttanmt cabunra danansRn mt 2 Fl nRft rrAt Ad