var den natt han bevistade Hans Korgl Töghets legrafning såsom en af Hertigens penstunä er, och bar för tillfället en garvska kostbur drägt. På en gång föll öfver bonom gen cit åskslag, kallebken alt gå i främsta so sledet efter Hatigen, och hav följde bikbien genom hayen af I ytassiererne, hvilka voro ganska tjocka harlar, och gingo med järgsamma stig ikvivg ografven. Den stacbars patienten bad ru en af de närvarande gå före sig, vundtomkring bordet, och har geck efter, för att visa hviu liktiget skred fram. Sedan sede han alt de icke gingo, men fördes omkring genom eit panorama-maschineyi. Man föstade nu hans uppmärksamhet på don frågan, buru han häraf eller af någo! annat kunde sluta, att han var son af Hertigen af York? Han svarade: ?Det är en visson, som: känner sin egen fader. Ean hode sudesat sin Bibel, och ansåg det vo ra hövåt, att ban skulle veara beröfvad den fribet en En elman eller Fransman äger, ty han var hälften af hvardera. Nu berättade han en lång historia om en karl. som bette John Bluck, och som sprunort sin väg med bans mössa. lien sade att ban vanligen hyrde alla logerne på Diulylane, och var, som bekant, ägare al alla pengnrne i banken, hvilket en af de nörvarande berrarne, som han utpekade, kunde intyga Han visste mer om fi untimmer än någor biand due närvarande, och detta tillskref ban sin nuvaravde belägenbet, (Härsyntes han mycket upprörd) Hvad han sagtom Madam Vestris och konves ben, kom blott af en dröm. Han gjorde fire andra anmärkningar af samma halt, syntes vara vid god helsa, och hade ingenting särdeles besynnerligt i sin blick. Han begärde alitjermt ett glas vin, men man gaf honom icke. Han bad tvänne af de närvarande, hvasaf den ene var hans farbror, Kapten Wrigbt, säga burnvida ve ej ansågo honom vara Hertigens at York son, bvartill de naturligtvis svarade nej. Han tycktes icke gifva minsta akt på deras svar, och förtior med en hop osamse bög rt prot, Hå juryn naf tilll änna att de bört neg, De förklarade att EH: Wright var rubbad till sina sionen, och ur