hun Rn Rn nn nn nn de exemplet ända ifrån Athens och Roms lylande epoker; vidrörde hastigt .medeltiden, uppehöll sig-något vid Engelska litteraturen under Elisabeth, samt något mer vid den Fransyska och Tyska före den förra Franska Revolutionen, och kom slutligen till vår tid. Uti denna ville Hr von Beskow icke erkänna någon temperatur för svillet oeh vitter-. heten, emedan den vore egoismens, småsinnets och karakterslöshetens, Hade Voltaire nu lefvat, så hade han troligen varit Depnterad, men icke Henriadens Författare mente han. (Hvarföre hade Voltaire icke kunnat vara båda delarne? Ar v. B. tycktes härvid ha glömt Chateaubriand. Villemain, m. fl.) Högst naiv föreföll oss denna Talarens sorgliga teckning, 1 afseende på Sverge, midt i skötet af snillets och smakens aderton, och på samma dag, då fyra bekransade alumner befunno sig på hedersbänken. Till slut skildrade talaren de förluster den vittra republiken under innevarande år lidit genom Göethes och Walter Scotts frånfälle, samt framställde dessa båda store mäns utmärkande egenskaper Den första hälften af afbandlingen förekom oss alltför akademisk med sina frasrika och cirklade ordställningar, ehuru i öfrigt sammanfattad i en bildrik och poetisk diktion; men allt som talaren kom närmare in på hufvudämnet, samtidens vitterhet, blef teckningen lifligare och raskare, och lemnade flere träffande drag af litteraturens nuvarande tillstånd i Europas olika länder. Målningen. af Göethe var det mest utförda och bäst lyckade partiet af taflan. Det märktes, att talaren hade känt denne skaldekung personligen. En omständighet som väckte mycket intresse hos åbörarne, var den underrättelsen att Göethes härstammade ifrån Sverige. Högtiden slutades med uppgifvandet af Akademiens täflinpgsämnen för nästa år, hvaribland vi erinra oss en sång öfver sctularfesten den 6 November detta år; sist upplästes ett minnestal af H. Biskop Fianzen. — Nu ett parord om den nya Komedien, De förtrogna, fri Ööfsersätto. efter AA. Millner. En Kapten von Strahlen, som älskar en ung Fröken Sofi von Kraft, men såsom Sekundaot i en duell blifvit landsförvist, har i hemlighet återkommit, och söker under det antagna namnet Henrik Bock, att få inträde i huset, bland betjeningen hos Sofies Morbror. en Fr von Malten. Detta lyckas också; Hi von Malten sätter Bocken till trädgårdsmästare. Frökens kammarjungfru blir snart delaktig af hemligheten, Nu hav Fröken äfven tvänne andra friare, af hvilka den ene, en Major, besynnerligt nog, fått samma infall som von Strahler, altsmyga sig ini huset under förklädnad, och antagit tjenst der som ritkockt, Denne yppar sin plan för von Strahlen, som icke blir litet brydd dervöfver, men likväl håller god min, och lofvar hjelpa honom att slå den tredje, officiella friaren, Hr von Saar, en inbilsk och löjlig skoriande sprätthök, ur brädet. Denna sammanknytning af intrigen har Författaren