derigevrom epok 1 civilisationens historia; men då detta dekret derjemte alltigenom andas en ärlighet, försonlighet och skonsamhet i uttrycken, som visar att det märkvärdiga ordet ej -står-.der blott -såsom en -skylt;4en -hvitmenad grift, innantill full med de dödas ben, en limståvg hvarpå de olycklige, like, foglarna under himmelen, utan annat tak än den, annat fädernesland än den vida rymden, skoJa nedslå till tusental för att sedan med. ett enda hugg kunna förgöras, — då kan man ej annat än .välsigna det underverk, mera underbart och :säkert mera :välgörarde än helgonskrinens ifordna dagar, som öppnat ögonen på en ironark, den der, med ett kort ofrivilligt afbrott; i balftannat decennium drömt absolutismens och Jesuitismens själsförödande dröm. . ) Verlden har under de senare åren: ej saknat amnestidekret. Kejsar Nicolai och Dan Miguel, Hertiginnan af Parma och Konungen af IVeapel m fl. hafva tid efter annan utfärdat dylika. Om ett och annat af dessa verkligen varit aninesticr och icke snarare parodier devaf, i afseende på verkställigheten, må lemnas derhän; hvad vi veta, är, att de .ädelmodige Eurstarne deri med skarpa färger och ännu. skavpare uttryck skildrat de brottsliges fel, deras ovärdighet alt erhålla nåd m. m. Detta må i mångens ögon anses såsom en billig och strängt rättvis uppmaning till de -benvådade; att aldrig ett ögonblick glömma det: de äro förkastade varelser, de der ej borde känna anpat än straff och förnedring, och hvilka -endast hafva för sin frälsning att tacka det Konungsliga bjertats öma och höga känslor. Så har likväl ej Spaniens Regentiona: sett-saken. När hon talar om dem, som formligen afsatte och tillfåegatogo Ferdinand, kallar hon dem ej ens brottsliga, blott olycklige, och. med en naivet, hvarpå exempel hittills ej funnits i något lands stylus curte, yttrar hon helt: oförställdt att hon mot sin egen önskan, nödgas utesluta dem från amnestien! Och:det är i Spaniens Arkiver man måste söka, för att finna, i ett Kovungsligt påbud, denna öppenhjertiga, godsinta förtrolighet, som man förgäfves skulle efterleta i sjelfva MedborgareKonungens offentliga dokumenter! I sanning vi lefva i en underlig tid, Det är dock ej vår sak att falla i entusiasm för ett klipgande ord, en fras; det vore ock något enfaldigt i en tid, då det är så godt om sådana och så ondt om handlingar som motsvara dem. Vi vilja derföre ingalunda påstå, det icke behofvet att smeka opinionen, för alt slå Don Carlos uv brädet, haft lika mycken, måhända större del i det Spanska dekteltet, än det ömsinta hjertat. Att det hela dock icke är blott fras, visar det myckna användandet af de under Cortez anställde embetsmännen. Med dem måste nödvändigt en liberalare anda genomtränga hela administrationen, och får denna en gång, med Kovglig savktion, såsom nu är fallet, rotfästa sig hos den kväftfulle, ihärdige, orubblige S anioren: skall absolutismen der — vederbö