på lastens väg och i sin början motarbeta de stygga anlagen. Som han är, så blir han. Deremot har Författaren med verklig skieklighet: graderat bådas framsteg på de olika banor de en gång utvalt. Asmund, älskad af alla, aktad för sina kunskaper, sina rena och sunda — här i detalj utförda — åsigter af åkerbruk och hushållning i allmänhet, blir slutligen Riksdagsman och gifver dervid sina ståndsbröder och menige man i allmänhet ganska goda, väl afpassade -föreskriftev öfver det allmänna af en Riksdagsmanvs pligter, samt nå? gra enkla underrättelser om sammansättninsen af vårt statsskick och representation. Hans politiska bondtro smakar: hvarken af blind servilism eller otidigt kannstöperi deh nyhetsmakeri. En liten, ganska pikant episod utgör skildringen af bondeståfidets riksdagslif i hufvudstaden, och det vore önskvärdt att Asmunds. så kallade antföranden? på Bondklubben någon gång i tidens längd. finge sin motbild i verkligheten. Med lika omsorg och helt otvunget kar för— fattaren vetat att införa Azsmund i alla de förhållanden, hvarien sjelfegande bonde möjligen kan befinna sig, såsom Prestvaly Scckenstämmorådplägningar m. m. och alltid har han sunda och i hög grad tillämpliga råd att gifva sina naboer. Thorbjörns. och Bans omgifnings tilltagande sedeförderf samt slutliga mervaliska och ekonomiska undergång äro icke mindre konseqvent genomförda. Endast skulle det tyckas som denna senare: vore onaturligen för— dröjd, efter den mörka skildring af Thorbjörns och hans hustrus ytterliga oduglighet och vårdslöshet, som författaren redan vid börjaer af deras bosättnivg uppdrager. Ett bondfolk, som redan fråuv första början så systematiskt och oförtrutet arbetar på egen förstörelse, medelst ytterlig vanvårdnad af sin hushåll — ning, fylleri, verkligt herrgårdsslöseri oci skuldsättning öfver öronen, lärer icke, utanm underverk, kunna hålla ut ett eller annat åratal, minst tills deras tre barn: blifvit full-vuxna, innan de få vandra från hus och hems — Den katastrof, som bildar upplösningen på Thorbjörns öden, är dock måhända, ur reut litterar synpunkt, det bästa i hela boken. en är med verklig dramatisk skieklighet uttänk och genomförd, och har en 1 lika sapn som giipande effekt. Bokens sedolärande ändamål vore blott ofullständigt uppnådt, om Författaren endast skildrat den ghjelpligt faliva och den aldiig fallna. Den fallne, men åter upprättade bor de ej förglömnias. Fhorbjörne sou Carl, tidigt af sin fader inöfvad i last och synd, men af en svår sjukdom och farvbrodrens ädelmodige omvårdnad: återförd till besinning: ech dygd, bildar detta mellaöting — om vi så få ut trycka: oss — emellan det djupa fördervfvett och den aldrig vacklande sedligheten. Ätfvem denna skildring är väl hållen, och lemna för— fattaren: anledning till flere för den fottivare tienande allmogen serdeles. lämpliga råd: och