på lastens väg och i sin början motarbeta de
stygga anlagen. Som han är, så blir han. Der-
emot har Författaren med verklig skieklighet:
graderat bådas framsteg på de olika banor de
en gång utvalt. Asmund, älskad af alla, ak-
tad för sina kunskaper, sina rena och sunda —
här i detalj utförda — åsigter af åkerbruk
och hushållning i allmänhet, blir slutligen
Riksdagsman och gifver dervid sina stånds-
bröder och menige man i allmänhet ganska
goda, väl afpassade -föreskriftev öfver det all-
männa af en Riksdagsmanvs pligter, samt nå?
gra enkla underrättelser om sammansättnin-
sen af vårt statsskick och representation. Hans
politiska bondtro smakar: hvarken af blind
servilism eller otidigt kannstöperi deh ny-
hetsmakeri. En liten, ganska pikant episod
utgör skildringen af bondeståfidets riksdagslif
i hufvudstaden, och det vore önskvärdt att
Asmunds. så kallade antföranden? på Bond-
klubben någon gång i tidens längd. finge sin
motbild i verkligheten.
Med lika omsorg och helt otvunget kar för—
fattaren vetat att införa Azsmund i alla de
förhållanden, hvarien sjelfegande bonde möj-
ligen kan befinna sig, såsom Prestvaly Scc-
kenstämmorådplägningar m. m. och alltid har
han sunda och i hög grad tillämpliga råd att
gifva sina naboer.
Thorbjörns. och Bans omgifnings tillta-
gande sedeförderf samt slutliga mervaliska
och ekonomiska undergång äro icke mindre
konseqvent genomförda. Endast skulle det
tyckas som denna senare: vore onaturligen för—
dröjd, efter den mörka skildring af Thorbjörns
och hans hustrus ytterliga oduglighet och
vårdslöshet, som författaren redan vid börjaer
af deras bosättnivg uppdrager. Ett bondfolk,
som redan fråuv första början så systematiskt
och oförtrutet arbetar på egen förstörelse,
medelst ytterlig vanvårdnad af sin hushåll —
ning, fylleri, verkligt herrgårdsslöseri oci
skuldsättning öfver öronen, lärer icke, utanm
underverk, kunna hålla ut ett eller annat å-
ratal, minst tills deras tre barn: blifvit full--
vuxna, innan de få vandra från hus och hems
— Den katastrof, som bildar upplösningen på
Thorbjörns öden, är dock måhända, ur reut
litterar synpunkt, det bästa i hela boken. en
är med verklig dramatisk skieklighet uttänk
och genomförd, och har en 1 lika sapn som gii-
pande effekt.
Bokens sedolärande ändamål vore blott o-
fullständigt uppnådt, om Författaren endast
skildrat den ghjelpligt faliva och den aldiig
fallna. Den fallne, men åter upprättade bor
de ej förglömnias. Fhorbjörne sou Carl, tidigt
af sin fader inöfvad i last och synd, men af
en svår sjukdom och - farvbrodrens ädelmodige
omvårdnad: återförd till besinning: ech dygd,
bildar detta mellaöting — om vi så få ut
trycka: oss — emellan det djupa fördervfvett
och den aldrig vacklande sedligheten. Ätfvem
denna skildring är väl hållen, och lemna för—
fattaren: anledning till flere för den fottivare
tienande allmogen serdeles. lämpliga råd: och