skiifsättet hos Författaren, bifoga vi nägra atdräg; t. ex. der Asmund för sina ståndskamrater på klubben gör en berättelse om Riks-Ståndens och beskattningens nppkomst med en enkelhet, som gör den fattlig äfven för den i detta ämne aldeles okunnige. Vårt-fädernesland beboddes ijäldsta tiderna sale ra smärre samfund, som hvardera hade sin egen. höfvitsman eller anförare i krig. Dessa höofvitsmän c!Jer härförare valdes alltid af hela samfundet, och kållades drottar men anptogo sedan namn af Konungår. Dessa Konungar, som, efter beskaffenheten af det samfund de stysde, kallades än fylkiskonungar, än köradskonungar, och än sjökonungar,erkände likväl Konungen i Upsala för sin öÖfverberre. Hela riket bildade således en slags förbundsstat. Som Konungarne alltid berodde af hela samfundtts eller folkets val, låg äfven högsta magten hos detsamma. Denna magt utöfvades isynnerhet vid de allmänna möten som kallades allshärjarting, och svarade emret vära Riksdagar. Upsala-Kovungen var skyldig att verkställa de beslut, som blifvit tagna på alshärjartingen, men hade icke rättighet att ändra eller bryta dem. De ofvannämnde drottarne och lydkonungarne, som sedermera blefvo kallade Jarlar, skulle vara Upsala-Konungen behjelplige uti att skipa lag, vårda Rikets allmänna hushållning och: försvara landet. Det fanns den tiden egentligen icke mer: än ett Riksstånd, och det var Odalbönderne. .Så kallades de som voro sjelfrådande ägare af sina hemman och utgjorde folket. De Hofmän, som omgåfvo Konunger, och voro i hans tjenst, källades Tignarmän. Ifrån dem härledde sig adeln, som efter hand utbildade sig till ett Riksstånd. De klokaste och insigtfullaste Odalbönder, som åtogo sig, att vid allshärjartingen tala för folkets bästa, och att påyrka samt befordra dess rätt, kallades Lagmän, och hade ett stort anseende; af dessa var alltid Uplands Lagman den förnämste Som folket lefde sparsamt och tarfligt var det, efter den tidens sätt; allmänt välmående. De bade derjemte, inga skåtter till det allmänna. Deras utskylder bestodo blott i frivilliga gåfvor och skänker till de hedniska offren. Dessa firades årligen uli Upsala, till hvilka fester alla Odalbönderne hade rättighet att samla sig, likasom till allshärjartingen. Konuvgarne och deras Hof, som den tiden icke var så talvikt eller så kostsamt, som det sedan biifvit, hade sitt underhåll åf vissa sträckor jord, som dt fingo odla och njuta afkastningen utaf och som kallades Upsala öde eller egendom. Konungarne förskaffade sig likväl småningom cn förökad makt. Härmed gidgo de ungefärligen till väga på följande sätt. Då krig uppkom, som den tiden oftare inträffade, måste folket bevilja vissa afgifte till dess utförande. De utskylder, som härtill bicfvo beslutade; källades ledungslama. Efter slutadt krig förstodo Konungarne, under allehanda förevändningar, att göra dessa ledungslama celler utgifter beständiga, så att de årligen skulle af folket utbetalas. I samma mon, som de bärigenom erhöllo större inkomster, ökade de ock antalet af sitt hoffolk och sin prakt, och fingo derigenom större makt. Ty på en tid då näfrätten och vapenstyrkan gölde, berodde makten naturligtvis alltid utaf ett stort Konungafölje. När Riket åter hotades med krig, måste således nya skatter, under anpat namn, af folket beviljas. Härifrån bärleda sig till en stor del de många olika be: pämningar på utskylderne, som ännu 6inas i jordeboken. Sedan dessa skatter, genom gammat häfd, blifvit lagliga , begaf det sig att Konuvgarne tid efter annan, tillbjödo Odalbönderne att, i stället för skatten som de borde utbetala af siba Hemman, uppsätta och underhålla bäst och karl till Rikets försvar. Många ingingo äfven bärpå, och det kallades att frälsa sina Hemman genom rusttjenst. På. det sättel har skillnaden emellan Skatteiord och Frälsejord