skiifsättet hos Författaren, bifoga vi nägra
atdräg; t. ex. der Asmund för sina stånds-
kamrater på klubben gör en berättelse om
Riks-Ståndens och beskattningens nppkomst
med en enkelhet, som gör den fattlig äfven
för den i detta ämne aldeles okunnige.
Vårt-fädernesland beboddes ijäldsta tiderna sale
ra smärre samfund, som hvardera hade sin egen. höf-
vitsman eller anförare i krig. Dessa höofvitsmän c!-
Jer härförare valdes alltid af hela samfundet, och
kållades drottar men anptogo sedan namn af Konun-
går. Dessa Konungar, som, efter beskaffenheten af
det samfund de stysde, kallades än fylkiskonungar, än
köradskonungar, och än sjökonungar,- erkände lik-
väl Konungen i Upsala för sin öÖfverberre. Hela
riket bildade således en slags förbundsstat. Som
Konungarne alltid berodde af hela samfundtts eller
folkets val, låg äfven högsta magten hos detsamma.
Denna magt utöfvades isynnerhet vid de allmänna
möten som kallades allshärjarting, och svarade emret
vära Riksdagar. Upsala-Kovungen var skyldig att
verkställa de beslut, som blifvit tagna på alshärjar-
tingen, men hade icke rättighet att ändra eller bryta
dem. De ofvannämnde drottarne och lydkonungarne,
som sedermera blefvo kallade Jarlar, skulle vara
Upsala-Konungen behjelplige uti att skipa lag, vårda
Rikets allmänna hushållning och: försvara landet.
Det fanns den tiden egentligen icke mer: än ett
Riksstånd, och det var Odalbönderne. .Så kallades
de som voro sjelfrådande ägare af sina hemman och
utgjorde folket. De Hofmän, som omgåfvo Konun-
ger, och voro i hans tjenst, källades Tignarmän. I-
från dem härledde sig adeln, som efter hand utbil-
dade sig till ett Riksstånd. De klokaste och insigt-
fullaste Odalbönder, som åtogo sig, att vid allshär-
jartingen tala för folkets bästa, och att påyrka samt
befordra dess rätt, kallades Lagmän, och hade ett
stort anseende; af dessa var alltid Uplands Lagman
den förnämste
Som folket lefde sparsamt och tarfligt var det,
efter den tidens sätt; allmänt välmående. De bade
derjemte, inga skåtter till det allmänna. Deras ut-
skylder bestodo blott i frivilliga gåfvor och skänker
till de hedniska offren. Dessa firades årligen uli
Upsala, till hvilka fester alla Odalbönderne hade
rättighet att samla sig, likasom till allshärjartingen.
Konuvgarne och deras Hof, som den tiden icke var
så talvikt eller så kostsamt, som det sedan biifvit,
hade sitt underhåll åf vissa sträckor jord, som dt
fingo odla och njuta afkastningen utaf och som kal-
lades Upsala öde eller egendom.
Konungarne förskaffade sig likväl småningom cn
förökad makt. Härmed gidgo de ungefärligen till vä-
ga på följande sätt. Då krig uppkom, som den tiden
oftare inträffade, måste folket bevilja vissa afgifte
till dess utförande. De utskylder, som härtill bicf-
vo beslutade; källades ledungslama. Efter slutadt krig
förstodo Konungarne, under allehanda förevändnin-
gar, att göra dessa ledungslama celler utgifter bestän-
diga, så att de årligen skulle af folket utbetalas. I
samma mon, som de bärigenom erhöllo större inkom-
ster, ökade de ock antalet af sitt hoffolk och sin
prakt, och fingo derigenom större makt. Ty på en
tid då näfrätten och vapenstyrkan gölde, berodde
makten naturligtvis alltid utaf ett stort Konungafölje.
När Riket åter hotades med krig, måste således nya
skatter, under anpat namn, af folket beviljas. Häri-
från bärleda sig till en stor del de många olika be:
pämningar på utskylderne, som ännu 6inas i jordebo-
ken. Sedan dessa skatter, genom gammat häfd, blif-
vit lagliga , begaf det sig att Konuvgarne tid efter
annan, tillbjödo Odalbönderne att, i stället för skat-
ten som de borde utbetala af siba Hemman, uppsät-
ta och underhålla bäst och karl till Rikets försvar.
Många ingingo äfven bärpå, och det kallades att
frälsa sina Hemman genom rusttjenst. På. det sättel
har skillnaden emellan Skatteiord och Frälsejord
