1u:G: allmänheten öfverhölja honom med den
vyaröra, som åtföljer en obevisad anklagelse. Och
den som kände sig, i ett ögonblick af passion,
fiestad att nedsmutsa n persop, som på ett eller
annat sätt stått honom i vägen, afbölls ofta deri-
från blott genom förbindelsen att aflemna. ep
rnamnsedel. Men nu är det i hvars och ens mact,
att i dagbladen införa hvilken dikt jörande
andra personer som. heldst, eller åt deras hand-
lingar gifva hvilken färg som hbeldst, utan
att författaren någonsin blir känd för den
handling, som ban, blyges att erkänna; och
han kan, i fall det ena eller andra dagbladet
ej emottager en sådan uppsats, sända den från
redaktion till redaktion, till dess han finner
någon, som, lik Lazzaronerne i Neapel, lånar
sig till vexktyg fär den enskilta men feghjer-
tade bämden.
Hvad verkan detta måste i längden hafva
på Dagbladens anda är lält att förutse. Om
än en eller annan redaktion afhåller sig ifrån
att i sitt :blad upptaga dagens :sqvaller, så
gifves det andra, som företrädesvis underhålla
nyhetsbegäret, och gifva näring åt de passio-
ner, som så lätt insmyga sig bland ett folk,
der de, hvilka föra upplysningens talan, göra
allt för att uppfläckta de gnistor, som ligga
dolda i hvarje menskligt bjerta, Det förhål-
fer sig härmed som med redlig handel i ett
land med felaktiga tullförfattningar. Luren-
drejaren begagnar sig och drager vinsten deraf,
till dess hvarje ärlig köpman, för att lefva,
nödsakas Iwendreja likaså väl som alla de öf-
riga.
Man föruvdrar sig i allmänhet, att endast
några få utmärkta personer i Sverige sätta sig
i spetsen för Dagbladsredaktioner, då likväl
sådare män som Brougham, Lord -Cavzler af
England, och Chateaubriand, Minister och
Pair af Frankrike, båda snillen af första ord-
ningen, icke tvekat att göra det. — Men bör
man väl förundra sig deröfver, sedan Lagen
sjelf åsyftar att göra Dagpladsredaktiorerne
till eländiga sqvaler-coterier, i stället för att
upphöja dem till hvad de borde vara, det
ledande organet för den allmänna opinionen
öfver allmänna föremål, försvararre af en he
stämd och genomförd åsigt, samt målsmän för
statens stora intressen,
Man förunodrar sig vidare öfver karakteren,
eller rättare karakterslösbeten, af våra Riks-
dagar. Bör man väl göra det, när man kän-
ner hvartill vår publicistiska litteratur små-:
ningom tvingas att sänka sige? När hela lan-
det allt mer och mer värmar sig ett verkligt
Kråkvinkel, när en småstadston bemäktigar
sig allt mer och mer den periodiska pressen,
hvad intresse, och bvad upplysning skall man
vänta sig af representanter, som mellan Riks-
dagarne bämta sitt intresse, sin upplysning
och sin riktning af de karakterslösa dagblad,
som öfverströmma landet.
(Forts e. a. g).
odd