Dalkarlen. Ja! mina steg jusl nu mig återföra Från Stadens hvimmel till min stilla bygd, Och hvad der sker förundrad (!) du skall höra. Han ber nu Guden vackert sitta ner, och berättar i bunden stil hurn ett Musernas tempel för femti år sedan bygdes vid Mälarns sammanträngda strand, huru skönt det fordom blänkte, och huru vidsträckt det bredde stiftarns lofs; huru Cora och Alonzo var den första -pjesen som der uppfördes; och huru nu, efter ett halft sekels förlopp den sköna taflan skall visas än en gång; — men hvem som skrifvit Prologen förteg han visligen. IHvad! — — ropar Brage, förundrad.? Ja fiemling? (fortfar Dalkarlen) — — — — Och skönt det bliv att se för nya sinnen Hur gamla tiden börjar om sitt lopp, Sc. — -a I Nu öfvergår ban från ämnet, och hela prologen förvandlar sig till ett loftal öfver H:s Maj:t Konungen, Slutligen lagar Dalkarlen sig att gå, i det hav säger till Brage: Nu främling! festens ämne: Coras frälsning, Som firas skall, Du känner, Du förstår, Jag lemnar Dig, — — Far väll — (ban räcker näfven åt Guden) — Dennve säger till Dalkarlen: Haf tack! Det var så ljuft med dig atl språka. — Hvarefter de åtskiljdes, Nu kommer det besynnerligaste i hela pjesen. Då nemligen Brage fått notis om beskaffevheten af den fest, hvartill ban ämnat sig, brydde han sig ej mera om att vandra dit, ehuru detta var enda ändamålet med hans uppståndelse ur grafvens djup. Han gick helt simpelt tillbaka i högen, och lade ig — Om dev gamle skaldegudenihade fått nys om den stora Prologen, som skulle ges till höpgtidens prydnad, bade han otvifvelaktigt fortsatt vandringen — hvilket hade föriskaffat Herr Theoter-Direktören en aldeles vy ästetisk bekantskap, en III ooMan kan icke neka att språket i denna. prolog är utmärkt af renhet och ledighet, äfvensom att den harett par enkla rält vack