Dalkarlen.
Ja! mina steg jusl nu mig återföra
Från Stadens hvimmel till min stilla bygd,
Och hvad der sker förundrad (!) du skall höra.
Han ber nu Guden vackert sitta ner, och
berättar i bunden stil hurn ett Musernas tempel
för femti år sedan bygdes vid Mälarns sam-
manträngda strand, huru skönt det fordom
blänkte, och huru vidsträckt det bredde
stiftarns lofs; huru Cora och Alonzo var den
första -pjesen som der uppfördes; och huru
nu, efter ett halft sekels förlopp den sköna
taflan skall visas än en gång; — men hvem
som skrifvit Prologen förteg han visligen.
IHvad! — — ropar Brage, förundrad.?
Ja fiemling? (fortfar Dalkarlen) — —
— — Och skönt det bliv att se för nya
sinnen
Hur gamla tiden börjar om sitt lopp, Sc. —
-- a I
Nu öfvergår ban från ämnet, och hela pro-
logen förvandlar sig till ett loftal öfver H:s
Maj:t Konungen,
Slutligen lagar Dalkarlen sig att gå, i det
hav säger till Brage:
Nu främling! festens ämne: Coras frälsning,
Som firas skall, Du känner, Du förstår,
Jag lemnar Dig, — —
Far väll — (ban räcker näfven åt Guden)
— Dennve säger till Dalkarlen:
Haf tack! Det var så ljuft med dig atl
språka. — Hvarefter de åtskiljdes,
Nu kommer det besynnerligaste i hela pje-
sen. Då nemligen Brage fått notis om be-
skaffevheten af den fest, hvartill ban ämnat
sig, brydde han sig ej mera om att vandra
dit, ehuru detta var enda ändamålet med
hans uppståndelse ur grafvens djup. Han
gick helt simpelt tillbaka i högen, och lade
ig — Om dev gamle skaldegudenihade fått
nys om den stora Prologen, som skulle ges
till höpgtidens prydnad, bade han otvifvelak-
tigt fortsatt vandringen — hvilket hade föri-
skaffat Herr Theoter-Direktören en aldeles
vy ästetisk bekantskap,
en III
ooMan kan icke neka att språket i denna.
prolog är utmärkt af renhet och ledighet,
äfvensom att den harett par enkla rält vack-