ungas motvilja Ior Porten och isynnperhet ör Storherrns person, samt tillika borde känva att Ibrahim Pascha med besittningen el lenva stad skulle förvärfva en snart sagdt oitöslig källa af penningar och soldater. Mewemed Ali står likaledes i underhandling med approrsmännen i Bosnien, likasom han för rågra år sedan, då han ännu ville gälla för n trogen undersåte, var det med arebellernhe Albanien. Redan tor han sig kunna stå vid sidan af Sultan sjelf och vågar gifva titelv af Paseha åt sin marinminister, Osman Bey. Med största ifver arbetar Ibrahim på befästandet af den med så mycken ansträngning och. så stora uppoffiingar eröfiade fästningen, och skulle äfven Egyptierna blifva tillbakalagne ända dit, så synes det dock otroligt att lenna starka posifion, försvarad af kärnan bland lexas troppar, nånsin kan frånröfvas dem; man besione blott huru länge Abdatleh Pasha, med blott 2000 man och vida svagare fäctningsverk än dem som sedan biifvit uppförde. iöll stånd mot bela den disciplinerade Egypiska krigshären. Egentligen torde likväl utsången af hela Egyptiska Vicekonungens företag be.o på framgången i elt sjöslag. Lyckas det Ibrahim att förstöra Turkiska flottan eller till och med att endast hindra transportskeppen från landstigning, så går Turkiska armeen under, af blotta bristen på hfsmedel; segrar deremot Storherins flotta, som väl är sämre hemannad , men deremot talvikare än len Egyptiska, så kan Egypten direkte anfallas, och då skall tvifvelsutan licla detta fands befolkning iublande mottaga Sultans soldater och jemte dem kämpa mot förtryckarens. Engelska Throntalet. Det tal Konungen af England böll vid Parlamentets prorogerande har, naturligtvis varit föremål för mycken nagelfaring så välaf Enuglands som af Frankrikes Publicister. Bland de sednares yttranden anföra vi följande ur le Pemps: . ?Konung IVilhelm har i egen person velat sluta det närverande Parlaments-sammanträdet; tillfället var ock i sanning bögtidligt Kungadömet tog afsked af Aristokratie , som höll sitt sista riksmöte och förkunnade Demokratiens ankomst, Monarkens personliga saknad afräknadt, bär hela talet stompeln af den förlägna ställning, hvsari ministeren befinner gig, vid nödvändigheten utt å ena sidan konseqvent hålla sig vid reformens piincip och, å den andra, att skona Lordernas hus och dess politiska fördomar. Talet säger föga, men måhända ändå mer äa d sjelf ville. Ministeren her med ganska ilistg takt undvikit att läsga i Konungens mun ett alltför lysande loford, en alltför starkt uttryckt — tillfredsställelse öfver reformen. Furstens tewligen högt uttalade ovilja mot denna landets högsta angelägenhet medgef icke möjligheten af en dylik motsägelse, IVilhelm IV talade derföre om er total omhvälfning i grundlagens ide med samma likpöjdhbet och i samma allmarna termer, som om fråga varit om en lag till fastsiällande et