ungas motvilja Ior Porten och isynnperhet
ör Storherrns person, samt tillika borde kän-
va att Ibrahim Pascha med besittningen el
lenva stad skulle förvärfva en snart sagdt o-
itöslig källa af penningar och soldater. Me-
wemed Ali står likaledes i underhandling med
approrsmännen i Bosnien, likasom han för
rågra år sedan, då han ännu ville gälla för
n trogen undersåte, var det med arebellernhe
Albanien. Redan tor han sig kunna stå
vid sidan af Sultan sjelf och vågar gifva ti-
telv af Paseha åt sin marinminister, Osman
Bey. Med största ifver arbetar Ibrahim på
befästandet af den med så mycken ansträngning
och. så stora uppoffiingar eröfiade fästningen,
och skulle äfven Egyptierna blifva tillbaka-
lagne ända dit, så synes det dock otroligt att
lenna starka posifion, försvarad af kärnan bland
lexas troppar, nånsin kan frånröfvas dem;
man besione blott huru länge Abdatleh Pasha,
med blott 2000 man och vida svagare fäct-
ningsverk än dem som sedan biifvit uppförde.
iöll stånd mot bela den disciplinerade Egyp-
iska krigshären. Egentligen torde likväl ut-
sången af hela Egyptiska Vicekonungens för-
etag be.o på framgången i elt sjöslag. Lyc-
kas det Ibrahim att förstöra Turkiska flottan
eller till och med att endast hindra transport-
skeppen från landstigning, så går Turkiska ar-
meen under, af blotta bristen på hfsmedel;
segrar deremot Storherins flotta, som väl är
sämre hemannad , men deremot talvikare än
len Egyptiska, så kan Egypten direkte anfal-
las, och då skall tvifvelsutan licla detta fands
befolkning iublande mottaga Sultans soldater
och jemte dem kämpa mot förtryckarens.
Engelska Throntalet.
Det tal Konungen af England böll vid Par-
lamentets prorogerande har, naturligtvis varit
föremål för mycken nagelfaring så välaf Enug-
lands som af Frankrikes Publicister. Bland de
sednares yttranden anföra vi följande ur le
Pemps: .
?Konung IVilhelm har i egen person ve-
lat sluta det närverande Parlaments-samman-
trädet; tillfället var ock i sanning bögtidligt
Kungadömet tog afsked af Aristokratie , som
höll sitt sista riksmöte och förkunnade De-
mokratiens ankomst, Monarkens personliga
saknad afräknadt, bär hela talet stompeln af
den förlägna ställning, hvsari ministeren be-
finner gig, vid nödvändigheten utt å ena si-
dan konseqvent hålla sig vid reformens piin-
cip och, å den andra, att skona Lordernas
hus och dess politiska fördomar. Talet sä-
ger föga, men måhända ändå mer äa d
sjelf ville. Ministeren her med ganska ilis-
tg takt undvikit att läsga i Konungens mun
ett alltför lysande loford, en alltför starkt
uttryckt — tillfredsställelse öfver reformen.
Furstens tewligen högt uttalade ovilja mot
denna landets högsta angelägenhet medgef
icke möjligheten af en dylik motsägelse,
IVilhelm IV talade derföre om er total om-
hvälfning i grundlagens ide med samma
likpöjdhbet och i samma allmarna termer, som
om fråga varit om en lag till fastsiällande
et