Republikanerna på Stadshuset och Patrioterna
hes Lointier, hvilka alla. vore af den tanken,
att man, innan man skred till utnämnande af
en defivitif Regering, nödvändigt borde råd-
fråga nationen; den hade också motstånd af
en annan natur att besegra. Vid Kamarens
öppnande 2:ne timmar derefter, var man mera
än någonsin villrådig. Man talade än om
Hertigen af Orleans, än om Hertigen af Bor-
deaux, än om Hertigen af Angouleme och
till och med om Carl X. Det var i detta ögon-
blick som man hörde Hr Sebastiani (den nu-
varande Utrikes-ministern), då man talade
om den på Stadshuset hissade trefärgade fa-
nan, säga det ges nu intet annat nationelt.
än den hvita fanan, Det Orleanska partiets
sak stod alltså helt och hållet stilla. I Ka-
maren rådde samma villrådighet och äfven
obenägenhet, Hr de -Sussy kom i detsamma
med Konungens anbud att återtaga förordnin-
garna och bilda en ny Ministere. Man vän-
tade Hr de Mortemart. Man talade om stämp-
lingar för att bereda uppskof i representan-
ternas beslut. Kommissionen disputerade om
den skulle antaga eller förkasta Carl X:s och
Hertigens af Angouleme afsägelse. Hr Lafitte,
som såg att ingen tid var att förlora, lät un-
derrätta kommissionen, att, om den dröjde
längre, skulle de deputerade skrida till öfver-
läggning, ulan att afvakta dess utlåtande,
Detta skickligt vidtagna och djerfva steg be-
redde Orleanska partiets seger.
Följande dagen, lördagen, begaf sig den de-
putation, som skulle erbjuda Riksförestånder-
skapet åt Hertigen af Orleans, till Palais Royal.
Oheslutsam och tydligt beherrskad af fruktan
och hepp talade Hertigen länge om sina fa-
milj-förbindelser med Carl X3z ban sade slut-
ligen att han ej kunde fatta sitt beslut innan
han rådfrågat en person, som nu ej fanns der
närvarånde. Hertigen gick in i sitt kabinett,
dit Hr Dupin och Hr Sehbastiani genast in-
kallades. Hvem menar väl Läsaren, att den
person kunde våra, hvars råd Hertigen i detta
ögonblick behöfde? Furst Talleyrand. Hr
Sebastiani skickades till Hr Talleyrand med
de Deputerades förklaring, och han svarade
helt torrt: det är braz; man måste taga
mot.
En deputation al Kamaren begaf sig till
Stadshuset för att underrätta Lafayette om
detta steg, och Riksföreståndaren skickade för
att Komplimentera honom. HLafage!tte trodde
hvad man lofvade, använde sitt inflytande
hos cheferna för rörelsepartiet till lugnets
bibehållande, och förband sig å sin sida att
af den nya Regeringen utverka de garantier
revolutionen hade rätt att fordra. Se här det
samtal han hade med Riksföreståndaren, då
han förelade honom grunderna för det be-
kanta stadshus-prog:ammet.
Ni vet, sade Hr Lafayette till Konungen,
Fa . .- 1 anv
ee 2? 1.9)