som dels VELCPUISCnN PUL, ACS ldllil ULSUYRA
sina namn, sedan föreningen för något Öölver
ett år sedan stiftades, är 16 personer.
Man ser härntaf, huru mycket de misstaga
sig, hvilka alska spirituosa, eller äro vane der-
vid, när de betrakta en hvar, som föresätter
sig och lofvar, att afstå från bruket deaf, så
högst besvärad af ett sådant löfte, att han an-
tingen skulle hålla det som slaf, eller bryta
som skälm. Men äfven om vi medgåfve, att
dette löfte i sjelfva verket icke vore något
godt; likväl, så lärge det förblifver godti den
lofvandes föreställning, må väl ingen anse ho-
nom mera besvärad af detta, än andra löften,
hvarigenom han tror sig befrämja så väl eget,
som andras väl. Och hvad slafveriet beträf-
far, kan man väl nu, om förr, anse gilvet,
att ingen är mera fri, än den återhållsamme,
och ingen mera slaf, än våra stora och små
sapare. Ett års erfarenhet är väl icke myc-
ket, nen den förvarar dock många tillfreds-
ställande bevis, att äfven supare med glädje
kuvova försaka sin gamla älstlingsdryck och
med ståndaktighet bevara sitt löfte. En hvar,
som ej föresalt sig det, kan ej längre tvifla
på o-röjligheten att äfven ur det fattiga We-
stesgötlland, på deuna väg, uttränga dryckev-
skapen och dess ohyggliga medfölje: själs och
kropps lidanden, vanmakt och oduglighet, ar-
mod, laster och brott,
De som detta oaktadt fortfara att framka-
sta tvilvel häremot, dem ville vi af godt hjerta
bjuda någia af föreningens frukter, här eller
annorstädes, från de hus, der upplösningen var
nära , men föreningers b- mödanden mellan-
kommit och verkat förbättring; der ordning,
frid och trefnad åter upprättat sin, af de mot-
gatta lasterna förstörda, ohelgade bostad. Hus-
fadren :blygs icke att tillstå hvad som
verkat denna lyckliga förändring, och husmo-
dren upphör icke att tacka Gud och de goda,
som fremjat nykterbetens sak,
Gerna ville vi här veta sättet, hvarpå man
i andia orter ar vårt kära fädernesland, i den-
na väg, söker verka godt. I Böne har nyk-
terlieten belt enkelt slagit an på det sättet,
att församlivgen gvarstannat I Kyrkan, der,
efter för tillfället lämplige tal, det ena hus-
hållet efter det andra blitvit påropadt och i
choret framkalladt, Bo hvar har hbårigenom
fålt tillfälle att gifva sin öfvertygelse tillkäv-
na, och den, som då icke varit kärare t brän-
avno— etl uttryck, som af ulmogen här otta
nyttjas — än alt ban haft lust, att alideles
försaka det, har qvarstannet I choret, men de
öfriga gått sina farde. 1 början var godt:un
ji ehorets men nå börjar det blifva trångt
De som öka trånoslen mottagas af samtlige
med uttryck af glädje; de som vända tillbaka
röva intet tecken tili ovänligt bemötande, men
äro sjeifve nåsot litet förlägne.
Tre mäktiga, men sins emellan fredliga pav-
tier dela nu församlingen: 1:30 nykterhetsvän-
ner, 2:0 måttlighetsvänner, 3:o bränvinsvanner
.- . i
Del sstnämnda är, ehuru ännu slörst till ap-
talet I Geltfva verket det svagaste. men döl-
