koniska Arigs-AvtUklarne, Kongl, Slotts-Rätten har, såsom vi vedanföre nämna, upphbält verkan ef alla de vittnen som varit för oss, genom den anmärkning att de möjligen sett miste. Men existerar icke samina möjlighet äfven för de viltnen som varit emot oss? Kunna icke bristande uppmärksamhet, synvilla, rusighet,. och äfven fruktan för Förmäns hotelser, verka på Kärandens vittnen, likasom på Svarandernes? Att det icke gifves någon juri disk bevisning — ej ens egen bekännelse — som är absolut viss — torde vara för alla bekant. Modins , Fagergrens, åbergs, Edmans och Lindgrens viltnesmål, som enstämmigt innehålla att vi icke slogo eller knuffade Patrullen, understödjas ytterligare at Scherströms berättelse, som, ehuru mindre fullständig och bestämd än de föras, likväl är mera för än emot oss. Tilloch med Corporalen Borgs berättelse bidrager att bestyrka deras uppgifter, så vidt de fria mig, Frankenfeldt, Borg har nemligen ej kunnat berätta, att jag slog eller knuffade någon af patrullkarlarne; oci hvem kan föreståalla sig att sådana våldsamheter, som slag på kaskar och i ansigten, samt knuffar till höger och venster, skulle, om de verkligen utdelats, hafva varit osynliga för sjelfva Patrullens anförare? — Man har anmärkt att de vittnesmål, som ländt till vårt friande, ehuru fullständiga och rediga, likväl äro af negativ natur, och derföre mindre giltiga än de positiva berättelser som äro emot oss. Man kan dock knapt tro att en så enfaldig åsigt haft något inflytande på Kongl. Slotts -Rättens Utslag. Det är väl onekligt att Juristerne stundom använda den gamla regeln: att negativ bevisning är krafilös; men likaså visst är det, att samma regel alltid åttöljes af det förbehållet: om icke begränsad till tid och rum? (nisi loco et temore circumscripta). Om ett vittne blott ?i allmänhet intygar att man icke gjort något 0. S. v., så är hela dess berättelse en nullitet; — men om vittnet bestämmer sin uppgift till tid och rum, och tager på sin ed attensynbar bandling icke skett på ett bestämdt ställe, under en bestämd tid — så är berättelsen af positiv natur, och fullt så giltig som hvarje annan besvuren uppgift. Om de vittnen, som värjt oss, blott (såsom t. ex. Gelhaar) yttrat, att de ej sågo huruvida Patrullen blef öfverfallen eller ej, — så hade deras utsago visserligen varit utan verkan; men då de nu bestämdt intygat, att de töljde hela uppträdet med fullkomlig uppmärksamhet, samt att de på nära håll sågo, och togo på sin ed, att vi under dessa minuter icke öfverföllo någon patrull med hugg eller slag eller knuffar, utan endast stretade emot, så måste ett så beskaffadt intygande vara likaså bindande och anses af lika positiv natur som hvarje annat. Ett sådant begrepp om negativ bevisning är antagen i andra länders lagskipning; och det bör väl icke lyckas att här i Sverige gö