Rn RAA 6 An
garna tillåta, lär man ej få construera pre-
misser på måfå, utan både mensklighet och
lag fordra att Domeren, som eiltid äger hel-
dre fria än fälla, noga granskar allt och jem-
för alla särskilda uppgifter till tid, rum och
föremål m. m, Att i en Dom hopsummera
oliktidiga vittnesmål är Jika så onaturligt,
som att i Aritmeliken sammanlägga olikarta-
de storheter,
De två enda ojäfviga vittnesmålen emot oss
äro således icke af bindande art, då de gran-
skas under jemförelse med hvarandra; och
samma förhållande är äfven med Patrullens
och Hammarstedts uppgifter, om de närmare
undersökas.
Härvid måste man först pröfva rätta meningen
af 14 5.16 Cap. Krigsartiklarna. Der omtalas
tvänne arter våldsamhet. Först supponeras att
den arresterade öfverfalles af yakten med hugg
och slag, och fyra rader derefter följa orden:
förgår sig fängslad person emot vakten på sätt
ofvan sagdt är straffes med 14 dagars fängelse
c.? Öfverfallande med hugg och slag är
således den första arten af våldsamhet som
lagen här nämner, och i slutet af S. förekom-
mer orden: är arrestant ostyrig c.; detta är
den andra, mindre betydande, arten.
Hvad är nu gränsen emellan öfverfallande?
och ostyrvighet? En arresterad som, fasthål-
len i kläderna, söker lösslita sig, kan natur-
ligtvis icke göra dessa försök, utan att röra
sina lemmar, Dessa bemödanden kunna ock i
följd af sin natur icke äga rum utan ett an-
strängdt vidrörande af det föremål, hvarifrån
ran vill aflägsna sig; och om nu, under des-
sa rörelser, som ej kunna få namn af annat
än ostyrighet, den fångne utan afsigt att
skymfa eller slå träffar någon af de omgifvan-
de med armbågarne, kan väl detta anses för
öfverfallande? Då afsigten synbarligen icke
är att utdela bugg och slag utan blott att
göra sig lös, kan väl svårligen något annat
än ostyrighet anses hafva ägt rum. Endast
då vittnen bestämdt intyga att stötarne haft
en hög grad af häftighet, lära de kunna räk-
nas för öfverfallande; men något sådant baf-
va hvarken Herr Grefve Hamilton eller Gra-
pau kunnat taga på sin ed. De hafva endast
i allmänna ordalag berättat, attjag, Franken-
feldt, under bemödandet att slita mig lös,
träffat patrullea med armbågarne, Om det
skedde med häftighet eller ej, hafva de icke
kunnat hestämma; och då man besinnar att
patrullen sjelf icke omtalat några slag af
ermbågarne, hvaraf kan siutas att den icke
eller funnit dessa stötar kännbara eller våld-
samma, samt alla andra vittnen, hvilka äfven
omtalat mina bemödanden att komma lös, be-
stämdt uppgifvit att jag ej förgeck mig med
kouffningar, hugg eller slag, så måste det ge-
nom dessa sammanlagda omständigheter anses
tillräckligt upplyst, att de af Herr Grefve
Hamilton och Grapau omtalde rörelserne med
armbågarne? icke varit af den grofva art,
som lagen kallat öfverfallande med hugg och
slag, och belagt med urbota straff. Vi hafva
anmärkt dessa omständigheter, i den underdå-
AM AR OO ET MER TT
OD Vv
AE REA Rn
hållandet emellan vakt och arrestant anses
bafva inträdt, Det står icke beskrifvet i
någon lag, att man är pligtig genast med-
följa hvar och en uniformerad eller armerad
person, som stillatigande behagar fatta en i
kragen. En utsänd Vakt uträttar blott Öf-
verbetens ärende, och, om den icke är döf-
stum, lär den ock böra förkunna naturen af
sitt uppdrag, innan den skrider till dess
verkställande, Detta torde isynnerbet vara
isin ordning, då uppdraget angår ingen ting
mindre, än förlusten af en medborgares per-
sonliga frihet,
Då Patrullen sålunda sjelf förhållit sig
försumligt, har den genom sitt eget uppfö-
rande gifvit anledning till det motstånd hvar-
öfver den klagat.
Om än Hammarstedts vittnesmål tillägges
laga kraft, kan det dock icke anses samman-
stämma med begge de andras, som äfven äro
emot oss. Kongl, Slotts-Rätten synes sjelf
hafva insett detta, då den fann nödvändigt
att gripa till Patrullen såsom fylluads-bevis-
ning. Hammarstedt, som blott såg bändel-
serna vid Castenhof, sedan andra Patrullen an-
kommit, har berättat att jag, Frankenfelt ,
under bemödandet att göra mig lös, slagit
omkring mig med armarne — (ej med hän-
derna) hvaruti alla vittnena sammanstämma,
och derigenom ådagalägga att jag icke heft
afsigt att öfverfalla, enär jag i sådant fall
naturligtvis skulle brukat händerna, MWidare
bar Hammarstedt yttrat att jag, Hjortsberg,
vid Castenkofsmuren slagit Corporalen Borg
med ett spö (hvilket Borg sjelf ej kunnat
förmäla), och att jag vid Regeringsgatan
slagit Borg för bröstet. I afseende på mig,
Frankenofelt, kan således Hammarstedta vitt-
nesmål, ej sammanläggas med något annat
än Grapaus, emedan Hammarstedt ej ännu
var anvkomemen, då Grefve Hamilton skall
sett händelserna framför Malmtorgsgetan,
hvilka Grapau ej eller såg; och i atseende
på mig, Hjortsberg, kan flammarstedts
uppgifter blott semmanläggas med Grefve
Hamiltons, emedan Srapau icke eller såg hvad
som skedde wid Regeringsgatan, Sålunda
blefve det i alla fall icke hälften så stark
bevisning enof oss, gom det, på fält nedan-
före skall visas, är för 0ss.
Granskar man likaledes Patrullmanskapets
så kallade vitinesmål, eller angifvelier, så
fivnas äfven I dem få semmanstämmeande
uppgifter. Att Ekholm fått ett slag för
munnen har ingen annan menniska — icke
ens sjelfva Hammarstedt — sett; all Åsk
fått ett sleg på handen af ett spö, har icke
eller någon annan menniska förmärkt; Att
Hedberg och Eklund fått knuffar i sidorna,
hafva deick ens sjelfva försport; alt Hedberg
fått ett slag på armen af en rotting, har
icke eller någon envan menniska än han
sjelf vetat berätta, Hvad som förljenar en
särdeles uppmärksamhet är, att hvarken
Corporal Borg, som anförde Patrullen, eller
Gardisterne Hedberg och Ask, somnära omgåf-
vo mig, Frankenfelt, sett mig öfverfalla Patrul-
0 ör . a. . PR AA ee AA I .
7 Vv
vaktens uppmärksamhet är 1
och dessutom det föregifna
het var sådan, att det r
märkts i fall det existerat;
de begge Gardister, som höl
feldt, för bröstet, nemligen
lund, bvilka voro de som s
de slag ?med armbågarne,
Hamilton och Grapau vittnat
märkt dessa slag eller, ef
eden, tilltrott sig att uppg
derom o. ett säkert bevis at
nade rörelser med armbågar
Patrullen sjelf väckt förestäl
våldsamhbhet.
Så vacklande, så osamm
så full af osannolikheter är
ning, som man åberopat em
om både Hammarstedt och
som laggilde vwittnen, Blifv
vittnen, så återstå blott tv
viltnen emot oss, nemligen I
och Grapau , bvilkas uppgif
osammanstämmande, ej äro
nu kommer härtill att a
vacklande berättelserna af
såsom angifvare, af den jå
stedt, samt af Grefve Hamil
alldeles utplånas af en öfve
bevisning genom flera full
och sammanstämmande vit
hilig ed intygat, ett vi ej be
mot Patrullen,
Då stridiga vittnesberättel
— bjuder lagen . skola de
vaste skäl och omständighe
gifva. Na visa handlingar:
vittnena som istygat det vi,
gavarande tillfället, ehuru v
Patrullea , dock alldeles ickt
slog den — — just äro de
follständigaste och redigas
Åberg, Modin, Fagergren, I
gren, hafva alla vå ed ir
nära håll följde händelserna
uppmärksamhet, och att de
att vi icke knuffade eller
De fyra första sågo hände
jan till slut, och Lindgren s
gaste. Fullständigheten i d
vittnar, att de noga bet
redigheten samt omständligh
att de inför Domstolen haf
oförsvirradt minne, då dere
viltnen icke synts alldeles til
varen af personer som kund
ras öden, Dessa wvitinesmål
äro: till alla delar semmans
gen stridighet förekommer i
och hved fyra eller fem oj
frägdade personer enhälligt
måste väl gälla något iaför
framt han icke anser sig sjel
ep
Oo ia
Då våra lagar stadgat;
niagsreglor, efter hvilka D
ligen måste fria eller fällas
a og So ae