Rn RAA 6 An garna tillåta, lär man ej få construera premisser på måfå, utan både mensklighet och lag fordra att Domeren, som eiltid äger heldre fria än fälla, noga granskar allt och jemför alla särskilda uppgifter till tid, rum och föremål m. m, Att i en Dom hopsummera oliktidiga vittnesmål är Jika så onaturligt, som att i Aritmeliken sammanlägga olikartade storheter, De två enda ojäfviga vittnesmålen emot oss äro således icke af bindande art, då de granskas under jemförelse med hvarandra; och samma förhållande är äfven med Patrullens och Hammarstedts uppgifter, om de närmare undersökas. Härvid måste man först pröfva rätta meningen af 14 5.16 Cap. Krigsartiklarna. Der omtalas tvänne arter våldsamhet. Först supponeras att den arresterade öfverfalles af yakten med hugg och slag, och fyra rader derefter följa orden: förgår sig fängslad person emot vakten på sätt ofvan sagdt är straffes med 14 dagars fängelse c.? Öfverfallande med hugg och slag är således den första arten af våldsamhet som lagen här nämner, och i slutet af S. förekommer orden: är arrestant ostyrig c.; detta är den andra, mindre betydande, arten. Hvad är nu gränsen emellan öfverfallande? och ostyrvighet? En arresterad som, fasthållen i kläderna, söker lösslita sig, kan naturligtvis icke göra dessa försök, utan att röra sina lemmar, Dessa bemödanden kunna ock i följd af sin natur icke äga rum utan ett ansträngdt vidrörande af det föremål, hvarifrån ran vill aflägsna sig; och om nu, under dessa rörelser, som ej kunna få namn af annat än ostyrighet, den fångne utan afsigt att skymfa eller slå träffar någon af de omgifvande med armbågarne, kan väl detta anses för öfverfallande? Då afsigten synbarligen icke är att utdela bugg och slag utan blott att göra sig lös, kan väl svårligen något annat än ostyrighet anses hafva ägt rum. Endast då vittnen bestämdt intyga att stötarne haft en hög grad af häftighet, lära de kunna räknas för öfverfallande; men något sådant bafva hvarken Herr Grefve Hamilton eller Grapau kunnat taga på sin ed. De hafva endast i allmänna ordalag berättat, attjag, Frankenfeldt, under bemödandet att slita mig lös, träffat patrullea med armbågarne, Om det skedde med häftighet eller ej, hafva de icke kunnat hestämma; och då man besinnar att patrullen sjelf icke omtalat några slag af ermbågarne, hvaraf kan siutas att den icke eller funnit dessa stötar kännbara eller våldsamma, samt alla andra vittnen, hvilka äfven omtalat mina bemödanden att komma lös, bestämdt uppgifvit att jag ej förgeck mig med kouffningar, hugg eller slag, så måste det genom dessa sammanlagda omständigheter anses tillräckligt upplyst, att de af Herr Grefve Hamilton och Grapau omtalde rörelserne med armbågarne? icke varit af den grofva art, som lagen kallat öfverfallande med hugg och slag, och belagt med urbota straff. Vi hafva anmärkt dessa omständigheter, i den underdåAM AR OO ET MER TT OD Vv AE REA Rn hållandet emellan vakt och arrestant anses bafva inträdt, Det står icke beskrifvet i någon lag, att man är pligtig genast medfölja hvar och en uniformerad eller armerad person, som stillatigande behagar fatta en i kragen. En utsänd Vakt uträttar blott Öfverbetens ärende, och, om den icke är döfstum, lär den ock böra förkunna naturen af sitt uppdrag, innan den skrider till dess verkställande, Detta torde isynnerbet vara isin ordning, då uppdraget angår ingen ting mindre, än förlusten af en medborgares personliga frihet, Då Patrullen sålunda sjelf förhållit sig försumligt, har den genom sitt eget uppförande gifvit anledning till det motstånd hvaröfver den klagat. Om än Hammarstedts vittnesmål tillägges laga kraft, kan det dock icke anses sammanstämma med begge de andras, som äfven äro emot oss. Kongl, Slotts-Rätten synes sjelf hafva insett detta, då den fann nödvändigt att gripa till Patrullen såsom fylluads-bevisning. Hammarstedt, som blott såg bändelserna vid Castenhof, sedan andra Patrullen ankommit, har berättat att jag, Frankenfelt , under bemödandet att göra mig lös, slagit omkring mig med armarne — (ej med händerna) hvaruti alla vittnena sammanstämma, och derigenom ådagalägga att jag icke heft afsigt att öfverfalla, enär jag i sådant fall naturligtvis skulle brukat händerna, MWidare bar Hammarstedt yttrat att jag, Hjortsberg, vid Castenkofsmuren slagit Corporalen Borg med ett spö (hvilket Borg sjelf ej kunnat förmäla), och att jag vid Regeringsgatan slagit Borg för bröstet. I afseende på mig, Frankenofelt, kan således Hammarstedta vittnesmål, ej sammanläggas med något annat än Grapaus, emedan Hammarstedt ej ännu var anvkomemen, då Grefve Hamilton skall sett händelserna framför Malmtorgsgetan, hvilka Grapau ej eller såg; och i atseende på mig, Hjortsberg, kan flammarstedts uppgifter blott semmanläggas med Grefve Hamiltons, emedan Srapau icke eller såg hvad som skedde wid Regeringsgatan, Sålunda blefve det i alla fall icke hälften så stark bevisning enof oss, gom det, på fält nedanföre skall visas, är för 0ss. Granskar man likaledes Patrullmanskapets så kallade vitinesmål, eller angifvelier, så fivnas äfven I dem få semmanstämmeande uppgifter. Att Ekholm fått ett slag för munnen har ingen annan menniska — icke ens sjelfva Hammarstedt — sett; all Åsk fått ett sleg på handen af ett spö, har icke eller någon annan menniska förmärkt; Att Hedberg och Eklund fått knuffar i sidorna, hafva deick ens sjelfva försport; alt Hedberg fått ett slag på armen af en rotting, har icke eller någon envan menniska än han sjelf vetat berätta, Hvad som förljenar en särdeles uppmärksamhet är, att hvarken Corporal Borg, som anförde Patrullen, eller Gardisterne Hedberg och Ask, somnära omgåfvo mig, Frankenfelt, sett mig öfverfalla Patrul0 ör . a. . PR AA ee AA I . 7 Vv vaktens uppmärksamhet är 1 och dessutom det föregifna het var sådan, att det r märkts i fall det existerat; de begge Gardister, som höl feldt, för bröstet, nemligen lund, bvilka voro de som s de slag ?med armbågarne, Hamilton och Grapau vittnat märkt dessa slag eller, ef eden, tilltrott sig att uppg derom o. ett säkert bevis at nade rörelser med armbågar Patrullen sjelf väckt förestäl våldsamhbhet. Så vacklande, så osamm så full af osannolikheter är ning, som man åberopat em om både Hammarstedt och som laggilde vwittnen, Blifv vittnen, så återstå blott tv viltnen emot oss, nemligen I och Grapau , bvilkas uppgif osammanstämmande, ej äro nu kommer härtill att a vacklande berättelserna af såsom angifvare, af den jå stedt, samt af Grefve Hamil alldeles utplånas af en öfve bevisning genom flera full och sammanstämmande vit hilig ed intygat, ett vi ej be mot Patrullen, Då stridiga vittnesberättel — bjuder lagen . skola de vaste skäl och omständighe gifva. Na visa handlingar: vittnena som istygat det vi, gavarande tillfället, ehuru v Patrullea , dock alldeles ickt slog den — — just äro de follständigaste och redigas Åberg, Modin, Fagergren, I gren, hafva alla vå ed ir nära håll följde händelserna uppmärksamhet, och att de att vi icke knuffade eller De fyra första sågo hände jan till slut, och Lindgren s gaste. Fullständigheten i d vittnar, att de noga bet redigheten samt omständligh att de inför Domstolen haf oförsvirradt minne, då dere viltnen icke synts alldeles til varen af personer som kund ras öden, Dessa wvitinesmål äro: till alla delar semmans gen stridighet förekommer i och hved fyra eller fem oj frägdade personer enhälligt måste väl gälla något iaför framt han icke anser sig sjel ep Oo ia Då våra lagar stadgat; niagsreglor, efter hvilka D ligen måste fria eller fällas a og So ae