RR ,
i Meen huru skall jag beskrifva mina känslor ,
när jag fick se vår stad omgifven af fly-
tande skatter som bredde sig öfver en
vidsträckt yta, när jag betraktade den
herrliga solen , som spred sina strålar kring
domer och kyrktorn, hvaraf några voro
mig välbekanta, andra nya och okända, och
upplyste en skog af master, som tillhörde alla
nationer och sträckte sig så vidt, som ögat
kuode nå. Jag har med förundran betraktat
många sköna städer och präktiga hamnar, men
min beundran var kall och känslolös, ty jag
hade iogen rätt till jorden; men här klappa-
de mitt hjerta af stolthet och glädje på sam-
ma gång som af heundran, — Jag hade genom
födseln en andel i den lysande taflan framför
mig:
Detta var mitt eget, mitt fosterland?,
Mr Irving afbröts här af otaliga bifallsrop.
När dessa något saktat sig fortfor han med
följande ord: — Man har frågat mig
om jag kan vara nöjd med att lefva i
detta land. Hvar och en som gör denna
fråga måste hafva ett ofullkomligt begrepp
om de välsignelser och njutningar, hvaraf det
är i besittaing, FfFvilka uppoffringar har jag
behölt att göra derför? Jag kommer ifrån
dystrare luftstreck till ett, der solen lyser
klarare och man Iinandas en renare luft. Jag
kommer från länder, mulna afsvärigheter och
faror, der den rike darrar och dea fattige vi-
sar sig missaöjd; der allt oroar sig öfver det
närvarande och fruktar det tillkommande, —
Jag kommer från dessa till ett land der allt
är if och rörelse; der jag från alla håll hör
glädjeljud, och der hvar och en talar om det
förflutna med stolthet, det närvarande med
förnöjelse, och det tillkomm inde med ett till-
tagande och säkert förtroende, Äv icke detta
ett samhälle der alla kunna glädja sig att
lefva?
Är icke denna en stad, der man kan vara
högmodig öfver att emoltagas som en son?
Är detta icke ett land dervid man kan skatta
sig lycklig att få fasta silt öde, och der det
är ärofullt om man kan grundlägga ett namal!
(härpå åter ett utbrott af bifall, och M:r Ir-
ving återtog hastigt:) — Man har frågat mig
haru länge jag ämnat stanna qvar här. De
känna endast litet af mina känslor och mitt
hjerta som kunna göra mig en sådan fråga.
Så länge jag lefver.
Rummet geuljudade nu af bravorop , man
byviftade med nasdukar på ala håll tre för-
nyade bravorop, och så fortsattes bifallsytt-
ringarne så länge att det dröjde en god stund
innag man kunde höra Mir Irvings slutskål:
den var följande: Vär stad, må Gud fortfa-
ra alt beskydda den.