RR , i Meen huru skall jag beskrifva mina känslor , när jag fick se vår stad omgifven af flytande skatter som bredde sig öfver en vidsträckt yta, när jag betraktade den herrliga solen , som spred sina strålar kring domer och kyrktorn, hvaraf några voro mig välbekanta, andra nya och okända, och upplyste en skog af master, som tillhörde alla nationer och sträckte sig så vidt, som ögat kuode nå. Jag har med förundran betraktat många sköna städer och präktiga hamnar, men min beundran var kall och känslolös, ty jag hade iogen rätt till jorden; men här klappade mitt hjerta af stolthet och glädje på samma gång som af heundran, — Jag hade genom födseln en andel i den lysande taflan framför mig: Detta var mitt eget, mitt fosterland?, Mr Irving afbröts här af otaliga bifallsrop. När dessa något saktat sig fortfor han med följande ord: — Man har frågat mig om jag kan vara nöjd med att lefva i detta land. Hvar och en som gör denna fråga måste hafva ett ofullkomligt begrepp om de välsignelser och njutningar, hvaraf det är i besittaing, FfFvilka uppoffringar har jag behölt att göra derför? Jag kommer ifrån dystrare luftstreck till ett, der solen lyser klarare och man Iinandas en renare luft. Jag kommer från länder, mulna afsvärigheter och faror, der den rike darrar och dea fattige visar sig missaöjd; der allt oroar sig öfver det närvarande och fruktar det tillkommande, — Jag kommer från dessa till ett land der allt är if och rörelse; der jag från alla håll hör glädjeljud, och der hvar och en talar om det förflutna med stolthet, det närvarande med förnöjelse, och det tillkomm inde med ett tilltagande och säkert förtroende, Äv icke detta ett samhälle der alla kunna glädja sig att lefva? Är icke denna en stad, der man kan vara högmodig öfver att emoltagas som en son? Är detta icke ett land dervid man kan skatta sig lycklig att få fasta silt öde, och der det är ärofullt om man kan grundlägga ett namal! (härpå åter ett utbrott af bifall, och M:r Irving återtog hastigt:) — Man har frågat mig haru länge jag ämnat stanna qvar här. De känna endast litet af mina känslor och mitt hjerta som kunna göra mig en sådan fråga. Så länge jag lefver. Rummet geuljudade nu af bravorop , man byviftade med nasdukar på ala håll tre förnyade bravorop, och så fortsattes bifallsyttringarne så länge att det dröjde en god stund innag man kunde höra Mir Irvings slutskål: den var följande: Vär stad, må Gud fortfara alt beskydda den.