SK deras broder. :o Christoffer Columbus och hans biographu., Hjelten och berättelsen äro lika odödLiga. Vår lysande Gäst, tre gånger välkommen till sin födelsebyggd. När de bifallsyttringar, hvarmed denna skål emottogs, hade Stadnat, steg Mir Irving upp mycket rörd. Han fästade sällskapets uppmärksamhet på sin ovana att tala ofientligt; men ban skulle icke äga menskliga känslor om han ieke uppmas ades derull af närvarande scen. Efter förnyade bifallsyttringar, fortfor han, så vidt man kan påminna sig, med följande ord: Efter 17 års trånvaro finner jag mig omgifven af mina ungdomsvanner och af dem som jag uti min barndom var van att betrakta med vördnad — och åter af andra, som, ehuru personligen okända för nig, jag Jikväl igenkänner såsom söner till min fädernestads patriarker. Det satt hvarpå jag här blifvit emottagen af dem har gjort detta till det stoltaste och lyckligaste ögonblick i min lefnad, och ännu mera liivande blir det, emedan det funnits ögonblick, då jig trott mig äga auledning tvilla om mina landsmäns ynnest. Rykten och gissningar hafva valt mig (här syntes Mir b ving mycket rörd) att min frånvaro försvagat deras vänskapliga känslor, att de ansågo mig i milt hjerta aflsöndrad från milt fäderneslaud. Mina Herrar! jag var för stolt att ingå i nigot försvar tör en sådav beskyllming, och icke heller skulle jag nu hafva vidrört denna owständighet, såframt icke det varma och förbisdliga emottagunde jag röut från alla håll sedan min landstigning, och de öfvertygande bevis al aktning jag här njutit, visal att mina misstankar håärutinnan vo:o ogrundade — (här afbröts talaren ånyo några ögovblick af bifalisrop och banudklappningar). — 1 sanning torde aldiig någon, etter så lång från varo, hafva ätervävdt till sitt fäöderneslund uader lyckligare auspicier. Å min sda fioner jag pu mycket olika emot förr, men dessa olikheter ärv alla en följd at hastiga förbättringar och tilltagande vålmåga; till och med mina gamla vänver och landsmän hafva synts mig endast ganska litet förändrade genom tidens åverkan, ehuru det måhände varit den gamla vävskapens handslag och deras hjertliga välkommen, som hivd;at mig från att märka något tecken at tidens gnagande tand. Hvad min fädernestad beträffar, har jag från det ögonblick jag först landsteg sett tydliga tecken till dess växande storhet. Knappt hade vi upptäckt landet, förr än tusendetals svgel af ullehanda slag framskymtade vid horizonten och med kosan riktad till eller från et visst båll utmärkte att vi vore i granskapet af någon stor handelstad, När jag seglade uppför vårsköna vik, med hjertat svällande a! gamla och angenäma minnen, förvånades jag att se dess en gåvg vilda trakter lysande af folkrika byar och kyrkotorn byggda i en adel stil och en stad som tycktes utsträcka sig öfver höjder, hvilka jag lemnat, uppfyllda al