skada sin nästa och det allmänna, t. ex. genom försnillning af Kronans rätt vid Bevillningstaxering, eller. genom sin öfvertygelses uppoffring af vinningslystnad eller menniskofruktan vid tillfällen, då de haft till åliggande att bevaka medbröders rätt eller hela Fäderneslandets väl. Jag vill ej lägga stor vigt på den från främmande länder hemtade erfarenheten, att Banditer cj sällan funnits vara på silt sält så religiösa, att de genom bikt beredt sig till mord, och straxt sökt genom samma medel försona det begångna brottet. Men huru får man icke allestädes och äfven hos oss dagligen se menniskor, som hafva vederbörliga betyg om försvarlig eller kan bända ännu bättre Christendomskunskap och ordentligt bruk af Nådemedlen, falla för de obetydligaste frestelser och begå brott, hvartill de belt säkert icke skolat kunna förfalla, om deras Religionskunskap icke stått alldeles ensam, utan varit understödd af någon verldslig förståndsbildning. — Dessutom behöfver den enskildte ledoing för sina handlingar, icke blott för att bandla rätt och kunna undgå straff: utan äfven för att inom de tillåtna gränserna, kunna söka sin utkomst. Om derföre religionen också kunde, hvad nyss är visadt att den icke kan, vara ett ullhäckligt rättesnöre i det förra afseendet, nemligen för bedömandet af rätt och orätt; så vore den i alla fall alldeles oanvändbar till det senare ändemålet; nemlisen såsom rättesnöre för sättet att förvärfva dagligt bröd. Om menniskan icke: hade någon annan känpnedom om naturen, än den, som kan hemtas ur religionens urkunder; så skulle hon ej veta, huru brödet erhölles, och med all möjlig svett och möda ej kunna förskaffa sig detsamma. Att slutligen Religionen icke är något gemensamt rättesnöre för Statcu i dess offentliga verksamhet och för den Enskilte i dess handlingar, tyckes mana kunna finna deraf, att statens Öfverbufvudkas bafva en religion, och undersåtarne en annar,; eller vara af många sins emellan ganska olika religioner, eller somlige till och med wuästan alldeles utan någou. Detta är fallet med slla stora makter, som bestå af flera särskilta länder och kolonier, t. ex Ryssland, Englind m. fl. Genom allt detta vågar jag i underdånighet hoppas bafva tillräckligena vederlagt Comitdns påstående: att Religionen är ett gemensamt rättesnöre för den Enskilte i dess handlingar, och för Staten i dess offenuiga verksamhet, — Men för att ännu mer öka bevisningens kraft vill jag upptaga ettinkest, som skulle kunna göras, pcwl, all jag missförstått Comitens mening om betydelsen af Religion: och att alla de, hvilkas handlingar varit omoraliska eller på något sätt stridande mot det rätta eller det silmännas bästa, hafva i hjerta och själ icke varit religiösa. — I stället för gvar härpå vill jag blott i underdånigbhet anmärka, att då sålunda den undervisning menniskorra erhållit i Religion, samt till och med de Religions bekännelser Ia afoifva ach de belica åthbälfvor de visa.