skada sin nästa och det allmänna, t. ex. ge-
nom försnillning af Kronans rätt vid Bevill-
ningstaxering, eller. genom sin öfvertygelses
uppoffring af vinningslystnad eller menni-
skofruktan vid tillfällen, då de haft till ålig-
gande att bevaka medbröders rätt eller hela
Fäderneslandets väl. Jag vill ej lägga stor
vigt på den från främmande länder hemtade
erfarenheten, att Banditer cj sällan funnits
vara på silt sält så religiösa, att de genom
bikt beredt sig till mord, och straxt sökt ge-
nom samma medel försona det begångna brot-
tet. Men huru får man icke allestädes och
äfven hos oss dagligen se menniskor, som
hafva vederbörliga betyg om försvarlig eller
kan bända ännu bättre Christendomskunskap
och ordentligt bruk af Nådemedlen, falla för
de obetydligaste frestelser och begå brott,
hvartill de belt säkert icke skolat kunna för-
falla, om deras Religionskunskap icke stått
alldeles ensam, utan varit understödd af nå-
gon verldslig förståndsbildning. — Dessutom
behöfver den enskildte ledoing för sina hand-
lingar, icke blott för att bandla rätt och
kunna undgå straff: utan äfven för att
inom de tillåtna gränserna, kunna söka sin
utkomst. Om derföre religionen också kunde,
hvad nyss är visadt att den icke kan, vara ett
ullhäckligt rättesnöre i det förra afseendet,
nemligen för bedömandet af rätt och orätt;
så vore den i alla fall alldeles oanvändbar till
det senare ändemålet; nemlisen såsom rätte-
snöre för sättet att förvärfva dagligt bröd.
Om menniskan icke: hade någon annan känpne-
dom om naturen, än den, som kan hemtas ur
religionens urkunder; så skulle hon ej veta,
huru brödet erhölles, och med all möjlig svett
och möda ej kunna förskaffa sig detsamma.
Att slutligen Religionen icke är något ge-
mensamt rättesnöre för Statcu i dess offent-
liga verksamhet och för den Enskilte i dess
handlingar, tyckes mana kunna finna deraf,
att statens Öfverbufvudkas bafva en religion,
och undersåtarne en annar,; eller vara af mån-
ga sins emellan ganska olika religioner, eller
somlige till och med wuästan alldeles utan nå-
gou. Detta är fallet med slla stora makter,
som bestå af flera särskilta länder och kolo-
nier, t. ex Ryssland, Englind m. fl.
Genom allt detta vågar jag i underdånig-
het hoppas bafva tillräckligena vederlagt Co-
mitdns påstående: att Religionen är ett ge-
mensamt rättesnöre för den Enskilte i dess
handlingar, och för Staten i dess offenuiga
verksamhet, — Men för att ännu mer öka
bevisningens kraft vill jag upptaga ettinkest,
som skulle kunna göras, pcwl, all jag miss-
förstått Comitens mening om betydelsen af
Religion: och att alla de, hvilkas handlingar
varit omoraliska eller på något sätt stridande
mot det rätta eller det silmännas bästa, haf-
va i hjerta och själ icke varit religiösa. —
I stället för gvar härpå vill jag blott i un-
derdånigbhet anmärka, att då sålunda den
undervisning menniskorra erhållit i Religion,
samt till och med de Religions bekännelser
Ia afoifva ach de belica åthbälfvor de visa.