Nallonerna sokt odelagga nvaranarda. Ac Mala? inbördes krig, som blifvit förde för Religiorens skull, och genom hvilka på det aldria grufveligaste sätt alla blodsoch vänskapsband blifvit sönderslitne och hela menrigheter utrotade: de mångfaldiga bål, på hvilka de särskildta Sekterna bränt hvaraniras mest utmärkte och dygdigaste anhängare: och sjelfva den Schavott, på hvilken Carl den 71:sta blef af sina mest religions-nitliska undersåtare afdagatagen: — allt detta, säger jag, tyckes bevisa, att religionen och de särskildta Sekternas gemensamma urkund, som af alla bliv vit lika anspråksfullt åberopad, icke kan gälla såsom ett rättesnöre för menniskorna i deras verldsliga förhållanden. Detta tyckes också vår Religions Gudomlige Stiftare sjelf hafva antydt genom sin påminnelse: att Hans rike icke var af denna verlden Sedan jag nu undersökt, huruvida Religionen kunde i allmänhet tiena till rättesnöre för menniskornas handlingar i verldsliga förhållanden, vill jag i underdånighet betrakta det förmenta rättesnöret särskildt i afseende på Staten i dess offentliga verksamhet, och särskildt i afseende på de enskildta i deras handlingar. samt slutligen särskildt såsom gemensamt för båda. Hvad Staten beträffar, med hvilket ord Comilden här tyckes mena Styrelsen eller Regeringen, så är ändamålet — med dess offentliga wverksamhet förnämligast att befrämja Samhällets physiska och inoraliska förkofran, och alt skydda det riot utländskt våld. Del förra sker genom lagar och författningar: det senare genom diplomatiska underhandlingar och väpnad styrka. Men om Styrelsen icke hade något annat rätte nöre för sin lagsiflning, än endast Religionen; så blefve den helt visst alltför föga lämpad efter tidens fordringar. Och ännu vida sämre skulle det gå i politiskt afseende, om Styrelsen icke ville följa något annat rättesnöre, än blott Peligionen. När man för öfrigt besinnar, att Relizionsnitet tvärtom ej sällan förledt Regeeter till de förderfligaste företag t. ex. Ludvig XIV att upphäfva det Nantiska förbundet: och att samma nit icke hindrade Gustaf IV Adotph att föra sitt Rike till branten af dess undergång; — så synes det ovädersägligt, att Religionen ieke är tjenlig till rättesnöre för Staten i dess offentliga verksamhet, För den ctuskilvte i dess handlingar kan icke heller Religionen vara ett tillräckligt rättesnöre: ty om han ej hade någon kännedom om landets lagar och författningar; så skalv den grurdligaste Beligionskunskap icke funna vä tan vid något enda af hans borgerliga företag freda honom från faran att ådraga sis åtal och staff, Och dagliga erfarenheten tyckes visa, huru svårt menige man i allmänhet bar att öfvertyga sig, det vissa lagbrott, th CX. lurendiägeri och oloflig bränvinshbränning, äro stridande mot religionen. Få måtte åtminstone de vara, som af religionen allena kunna ledas tillmedborgerlig dygd. Och oo, ata får man icke se dem, som gora