Då man känner huru många, af fördom
e!ler missförstådt enskildt intresse äro fiender
till nykterhetens befordrande, så är det isan-
ning märk värdigt nog och ett bevis på en sedliga-
re andas framsteg, att man ser så få öppna försök
att motarbeta det goda ändamålet. Ett sådant
af temligen komisk art egde emedlertid häromda-
gen rum på den nya matinrättningen vid Te-
gelviken. Tvenne välklädde medelålders per-
soner, till utseendet välmående borgersmän,
hade inkommit och ropat på bränvin. Då
uppassaren svarat, att bränvin icke fanns att
tillgå på stallet, tog den ene i förtreten och drack
ur en på bordet stående vattenkaraffin, Båda
stego bärefter upp och gingo sin väg, den ene
till de närvarandes förvadran med den toma
valtenkaraffinen i handen.
Nu styrde de in till den midt emot boende
Parmmataren, som håller krog; men återkom-
mo gerast in på spisstället, satte sig, och ställ-
de karafinen åter framför sig på bordet —
uppfylid med bränvio. Till de närvarande
gästernas stora heder bör nämnas, alt detta
högeligen förargade dem, så att ett allmänt
mummel uppstod, hvilket slutades dermed,
alt en resolverad uppasserska stiger fram mel-
lan de båda herrarna, tar karafinen af bordet,
och gjuter hela bränvins- förrådet öfver hjes-
san på de båda kaxarne, innan de hunnit
uppstiga. Följden häraf var, att de skamfla-
ta, urder ett allmänt skratt och lyckönskan,
drogo sina färde, förmodligen för att al-
drig återvända till ett så otacksamt spisqvar-
ter.
Se en NÄ