dy, IFUTDIUGEP HILL, UV MVIVIN Malt, utt, m det vore möjligt, få en der husbonden ar mensklig. Jag fick också verkligen en, vars ägare ansågs som sådan. Han var det fven när han var vid godt humör — Han ver än af att skämta och skratta, och hade essutom mera förstånd, än man vanligen finer hos folk af denna klass. Men om icke lt uti båten gick efter hans nyck, om segen icke i ögonblicket efter sedan han beallt, voro uthalade och gigade, om någon af lafvarne hade blifvit trött, så att han ej aretade med hela den ifver husbonden ville, blef enast hans herre utom sigafvwrede, och bade, så idt jog ej hindrat honom, säkert straffat hans örseelse med slag af slafpiskan, som alltid emnar efter sig långa ärr. När han blef öfveräldigad af dåligt lynne, utfor han häftigt hela io minuterne, och jag å min sida gjorde letsamma, för att hindra honom från att slå lafvarne, Redan andra dagen tog jag det eslutet att förse mig med ett Spanskt rör, ör att till någon del afhålla honom derifrån. ag lånade en dag min båt åt Kapten Seynour, för att dermed gå öfver till Prayasrande, en by, belägen på motsatta sidan, ler denne ville afteckna några vyer, Man ,erättade mig, att under öfverfarten, som nappt varat 30 minuter, hade han två gåner kommit i tvist med slafägaren, för de! an velat hindra denne från att slå en slaf; ch slutligen hade slafägaren blifvit så uppetad äfven på Kapten Seymour, att ban tilät sig fatta bonom i balsduken, Vi lyckaes för ögonblicket att hindra verkan af hans äftiga vrede, men jag fruktar att vi ej uträttade ågot vidare än möjligen ett litet uppehåll ji traffet. Det hände ibland, att då jag geck i land å en korrt sfund, råkade jag någon af dese a stackare, som tackade mig för det deltaande jag visade för honom, och endast deröre fick han mången gång uppbära så mycet stryk, alt stora ärr deraf syntes på rygen, Till antalet af de många afskyvärda följler slafveriet medför, må äfven läggas den j(erkan det har på sjelfva slafvarnes moralika känslor. Det är fesligt att se det nöje le visa, när någon af deras likar lider straff. jag bar sjelf sett negrer bistå vid en annans. fstraffande, och deras ögon lyste af glädje öfver dennes lidanden, Då jag en dag geck nära Maje, på vägen ill Orgelberget, mötte jag en förrymd slef, om återfördes till sin herre. Man hade fätat kriog hans hals en tung jernring, bvarrid på ömse sidor hängde en jernstång, unefär en fot lång. Slafven tycktes intagen af ruktan; ty han visste det öde som väntede ionom. Hans herre satt framför sin port, emte flere negrer, när flyktingen återfördes. ag glömmer aldrig denna menniskas rysliga ch i sanning djefvulska utlåtelser, då han åg sin siaf darrande framför sig. Han ruade emot honom, slog honom barbariskt ned ett af de tåg hvarmed han var bunden, ch utöste de aldra förskräckligaste eder, I