vårda sig om de sjuke i krigshäreo.?Hvilken asiatisk lära, hvilket hån mot men:kligheten, hbvilket barbari mot åem, söm blöda för fosterlandet! En furstelig godhet tröstar likväl den olycklige, som vore den sänd från himmelen, och en Furstes blick, framträngd ända till lidandets boningar, hjelper ofta mera än låkar.ns före krifter. — — — — — — — — . Föga älskar man ock sitt land, i synnerhet om det har små tillgångar: och ringa folkmängd, när man, såsom G. M., anser den enskilta hushållningen ickeböra ingå bland föremål, som förtjena en Furstes upmärksamhet. Tarfl.gheten, ehuru det begripes relatif, är berömlig lika mycket i palatsens salar, som under lägre tak. Iogenting gör ep Furste mera populär, än den måttlighet, som spörjes i dess husliga lefnadssätt, och den fattige jordegaren, afhvilken utskylderne måste pantas, eller som under en missväxt nödgas förtära barkbröd; suckar mindre djupt, då han är öfvertygad, att ingenting för en fåfäng glans blifvit förspildt af allmänna medel. Det är endast vissa parasiter och vällustingar, som. skola rycka på axlarBe Ju mindre yppighet i Hof, ju större förmåsva hos en Furste, att följa känslor af välgörenhet och ädelmod, och det tror Anm. en större värdighet bevaras, än i en lysande representation , som numera icke förblindar. : ?En allmän moralisk verkan är dock, tillägger han, den största fördelen af Hofvens goda exempel, äfven hvad sparsambeten beträffar. Uti slutet af sin framställning pag. 93 stegras Avm:s bam emot G. M. till en mördande bitterhet, och man läser icke uttrycken devaf utan häpnad. Det hade varit aldeles tillräck ligt em ban här jinskrönkt sig inom det råd han gifver G. M. af ren humanitet att icke företaga rågon pittoresk resa i Norge, emedan detta land har en så alfvarsam natur; dess fjellar äro så skarpa och stupaude, foten så lätt kan slinta, och i de fruktbara dalarpå nedanföre trifvas och vårdas bland annat vördnaden för stora: minen ända ifrån den. vå forntiden, från Sverres och Haraids till Christian Auvgusts dagar, och harmen öfver dessa minnens vanhelgande går vördnaden lätt i spåren, RR (Slut n. 8.)