vårda sig om de sjuke i krigshäreo.?- Hvilken
asiatisk lära, hvilket hån mot men:kligheten,
hbvilket barbari mot åem, söm blöda för fo-
sterlandet! En furstelig godhet tröstar likväl
den olycklige, som vore den sänd från him-
melen, och en Furstes blick, framträngd ända
till lidandets boningar, hjelper ofta mera än
låkar.ns före krifter.
— — —
— — — — —
. Föga älskar man ock sitt land, i synnerhet
om det har små tillgångar: och ringa folk-
mängd, när man, såsom G. M., anser den en-
skilta hushållningen ickeböra ingå bland föremål,
som förtjena en Furstes upmärksamhet. Tarf-
l.gheten, ehuru det begripes relatif, är be-
römlig lika mycket i palatsens salar, som un-
der lägre tak. Iogenting gör ep Furste mera
populär, än den måttlighet, som spörjes i dess
husliga lefnadssätt, och den fattige jordegaren,
afhvilken utskylderne måste pantas, eller som un-
der en missväxt nödgas förtära barkbröd; suckar
mindre djupt, då han är öfvertygad, att in-
genting för en fåfäng glans blifvit förspildt af
allmänna medel. Det är endast vissa parasiter
och vällustingar, som. skola rycka på axlar-
Be Ju mindre yppighet i Hof, ju större för-
måsva hos en Furste, att följa känslor af väl-
görenhet och ädelmod, och det tror Anm.
en större värdighet bevaras, än i en lysande
representation , som numera icke förblindar.
: ?En allmän moralisk verkan är dock, tillägger
han, den största fördelen af Hofvens goda exem-
pel, äfven hvad sparsambeten beträffar.
Uti slutet af sin framställning pag. 93 stegras
Avm:s bam emot G. M. till en mördande
bitterhet, och man läser icke uttrycken devaf
utan häpnad. Det hade varit aldeles tillräck
ligt em ban här jinskrönkt sig inom det råd
han gifver G. M. af ren humanitet att ic-
ke företaga rågon pittoresk resa i Norge, e-
medan detta land har en så alfvarsam natur;
dess fjellar äro så skarpa och stupaude, foten
så lätt kan slinta, och i de fruktbara dalar-
på nedanföre trifvas och vårdas bland annat
vördnaden för stora: minen ända ifrån den.
vå forntiden, från Sverres och Haraids till
Christian Auvgusts dagar, och harmen öfver
dessa minnens vanhelgande går vördnaden lätt
i spåren, RR
(Slut n. 8.)