2 AD ee RS NH dig, så har jag en skymf mera att utstå för den sek jag tjenar, för mitt land, åt hvilket jag gifvit mig med kropp och själ!.. Vet då att jag skall tillhöra den man, hvilken först uppnått spetsen af Salurns borg, och der hissat en fana, eller låtit ett ljus lysa. Vid dessa ord vände jag om hufvudet, och ofvanföre mig såg jag Rusens olycksbådande lykta, hvilken upplyste klipporna som ett irrbloss, Ni tillhör mig, hviskade jag halfhögt till Clarice, Och jag hastade uppför de i berget grofi uthuggna trapporna. Dessa vore så branta och nedrasade, att man äfven på ljusa: dagen skulle hafva möda att klättra uppför dem; men nu uppsteg jag lik en somnambul, utan att tänka på faran, och med en förundransvärd skicklighet, Efter en stund blef vägen allt svårare, och jag rusade uppåt, dock så försigtigt jag kunde, för att upphinna den förbatliga Italieneren. Jag besinnade ej, att jag tilläfventyrs kunde förråda mitt fädernesland; svartsjuka, hämnd, kärlek, och isynnerhet det välde Clarice bade öfver mig, hade till den grad uppeldat och bländat mig, att jag endast såg blod och ljus framför mig; jag vär i en paroxysm af stridiga passioner och känslor, som efter hvarandra upphetsade min hjerna, och stötte mot hvarandra, like antända kol i en ugn: ..sc Efter otroliga ansträngningar upphanon jaz Italienaren, hvilken bade igenkänt mig, och väntade mig med d:agen dolk, Med ett slag af min värja afväpnade jag honom; derefter rusade jag på honom, i ett anfall af förfärligt raseri, grep honom med jernkiaft i strupen, och röt: Usling! jag arresterar dig i Bäjerska rege,ingens npamp. Han kastade på mig en blick, lånad från de fördömde i afgrunden, och gjorde ett sista försök — och jag, ropade han, rycker dig med mig i Clarices namn. Han lyckades också verkligen att störta sig med mig ned på en klippa straxt under den, på hvilken vi stodo, men der fastnade ban i mossan, och jag lyckades ränna värjan mellan tvänne stenar, och dyrmedelst hålla honom fast vid kanten af brådjupet. Du vill då ett ögonblick förlänga din spionroll, sade han med kufvadt raseri, Vid dessa ord darrade jag af vrede; jag fattade honom vid strupen och skrek: Nej! det är ditt straff jag förlänger: jag vill njuta af min hämnd. Hu är det tid; är det icke nu tid att sluta, eller hur? Men tacka mig åtminstone, ty då jag dödar dig för att hämna mig, besparar jag dig mödan att ännu en gång försöka ett lönnmord på mig.? Härmed släppte jag bonom, och han rullade från klippa till klippa ned i dalen, under det jag höll händerna för ögonen, för att ej se det. Tyrolarne hade emedlertid sett ljuset på borgen, och upprest sig, samt mördat mina —— FR a