2 AD ee RS NH
dig, så har jag en skymf mera att utstå för
den sek jag tjenar, för mitt land, åt hvilket
jag gifvit mig med kropp och själ!.. Vet då
att jag skall tillhöra den man, hvilken först
uppnått spetsen af Salurns borg, och der
hissat en fana, eller låtit ett ljus lysa.
Vid dessa ord vände jag om hufvudet, och
ofvanföre mig såg jag Rusens olycksbådan-
de lykta, hvilken upplyste klipporna som
ett irrbloss,
Ni tillhör mig, hviskade jag halfhögt till
Clarice,
Och jag hastade uppför de i berget grofi
uthuggna trapporna. Dessa vore så branta
och nedrasade, att man äfven på ljusa: da-
gen skulle hafva möda att klättra uppför
dem; men nu uppsteg jag lik en somnam-
bul, utan att tänka på faran, och med en
förundransvärd skicklighet, Efter en stund
blef vägen allt svårare, och jag rusade uppåt,
dock så försigtigt jag kunde, för att upp-
hinna den förbatliga Italieneren.
Jag besinnade ej, att jag tilläfventyrs kun-
de förråda mitt fädernesland; svartsjuka,
hämnd, kärlek, och isynnerhet det välde Cla-
rice bade öfver mig, hade till den grad upp-
eldat och bländat mig, att jag endast såg
blod och ljus framför mig; jag vär i en par-
oxysm af stridiga passioner och känslor, som
efter hvarandra upphetsade min hjerna, och
stötte mot hvarandra, like antända kol i en
ugn: ..sc
Efter otroliga ansträngningar upphanon jaz
Italienaren, hvilken bade igenkänt mig, och
väntade mig med d:agen dolk, Med ett slag
af min värja afväpnade jag honom; derefter
rusade jag på honom, i ett anfall af förfär-
ligt raseri, grep honom med jernkiaft i stru-
pen, och röt: Usling! jag arresterar dig i
Bäjerska rege,ingens npamp.
Han kastade på mig en blick, lånad från
de fördömde i afgrunden, och gjorde ett si-
sta försök — och jag, ropade han, ryc-
ker dig med mig i Clarices namn.
Han lyckades också verkligen att störta
sig med mig ned på en klippa straxt under
den, på hvilken vi stodo, men der fastnade
ban i mossan, och jag lyckades ränna värjan
mellan tvänne stenar, och dyrmedelst hålla
honom fast vid kanten af brådjupet.
Du vill då ett ögonblick förlänga din
spionroll, sade han med kufvadt raseri,
Vid dessa ord darrade jag af vrede; jag
fattade honom vid strupen och skrek: Nej!
det är ditt straff jag förlänger: jag vill njuta
af min hämnd. Hu är det tid; är det icke
nu tid att sluta, eller hur? Men tacka mig
åtminstone, ty då jag dödar dig för att häm-
na mig, besparar jag dig mödan att ännu
en gång försöka ett lönnmord på mig.?
Härmed släppte jag bonom, och han rul-
lade från klippa till klippa ned i dalen, un-
der det jag höll händerna för ögonen, för
att ej se det.
Tyrolarne hade emedlertid sett ljuset på
borgen, och upprest sig, samt mördat mina
—— FR a