ken jag bar vapen, ty mötet och samman-
svärjningen tycktes mig nu vara uppdagade;
å andra sidan intagen af blygsel och förvir-
ring, emedan jag fiuktade attha gifvit efter
för svartsjuka misstankar, som kunde bedra-
git min inbillning.
Då nattvinden började blåsa starkere längs
efter klipporna, förde den till mig ljudet af
steg, och jag upplyftade hufvudet med en
slags förskräckelse, öfvertygad att hvarje
ögonblick möta en röfvare eller ett spöke
ty min inbillningskraft var öppen för alla
ytterligheter, Straxt derefter hörde jag en
röst; det var den jag minst önskade
Rusens. Min första rörelse var att hasta
fram mot stället hvarifrån rösten kom; men
jeg besinnade att Italiensren ej kunde miss-
tänka alt jag var närvarande och kommit
för alt spionera på honom, samt fann al!
jag borde hålla mig tyst.
I detta ögonblick föll en ljusstråle upp-
ifrån, förmodligen från Rusens blindlykta,
och tillät mig ta noga kännedom om loka-
len, för att utan buller komma till höjden,
och se hvad der tilldrog sig.
När jog kommit ett stycke högre, upptäck-
te jag tre personer. Det var Rusen, Clarice
och en annan qviana, hvilka alla stodo ty-
sta, lika stoder.
Hör mig,? sade Rusen med. dyster och
dof röst, uch låtom oss väl förstå hvaran-
dra! Jag är icke Tyrolare och har ej något
personligt intresse i att uppvigla detta olyck-
liga land, och jag bör till och med, för mi-
na manufakturer skull, önska att freden och
lugnet icke rubbas. Jag inser väl, hvarföre
Ni vill se mig figurera i ert förbunds; Ni
behöfver en man, hvars moraliska och pec-
kuniära kredit kan inge förtroende, Nå väl!
jag skall uppoffra mig för Er; jag sätter från
denna stund min förmögenhet och mitt lugn
på spel; men det är för Er, endast för Er,
Clarice, och af Er väntar jag belöning der-
för. Säg utan omsvep ett enda ord, och
ge mig ej, som hittills, undvikande svar; säg
blott att Ni tillhör mig, att Ni i morgon vill
bli min maka, och jag utför i ögonblicket
hvad Ni begär.
Clarice teg en stund, och när hon slutli-
gen svarade, skedde det med en så darrande.
och låg röst, att jag icke kunde uppfatta ett
enda ord,
Hon samtycker, ropade den andra qvin-
nar. Skynda till verket, om Ni är man,?
Jag hörde ej hennes samtycke, genmäl-
de Rusen med synbart misstroende.
Jag säger Er, återtog qvinnan, att jag
skall bli ert vittne om det behöfs.
En rörelse uppstod i gruppen; men jag
kunde ej se hvad som föregick, ty blindlyk-
tan upphörde att lysa, och jag tyckte att
karlen försvunnit, Jag hade emedlertid sett
nog, för att kunna förklara Clarices besyn-
nerliga uppförande. Nu var allt mig så
tydligt, att jag ej kunde tvifla derpå: hon
uppoffrade sina känslor, sin framtid, sin lyc-
ka för fosterlandets frihet,
Jag kände mig intagen af beundran och
förlinsnine Aorh fibenm am llarpinpae oralflisna