lunda att soka det sa langt och stiga sa hogt.
Jag trodde derföre att hvad jag hört var en
villa, en dröm, uppkommen af svartsjuka,
och ingenting verkligt. Men jag kunde icke
så fullkomligt inbilla mig detta, att jag ju
icke önskade att vara med om partiet vid
Salurn, hurudant det än måtte biifva,
Vid återkomsten från Bautzen befallde
jag min trupp att göra halt vid byn Salurn,
för att hvila sig sjelfyve och hästarne. Emed-
lertid lemnade jag byn under förevändving
att se efter hvad väder horizonten bådade,
men i sjelfva verket för att gå till mötes-
platsen,
Natten hade inbrutit, och en gång, då jag
gått något förlångt åt ena sidan af berget,
märkte jag att skuggan af borgens murar
gjorde trakten ännu mörkare, så att jag med
möda kunde se den gångstig på hvilken jag
vandrade, ehuru spetsen af borgens ruiner
ännu förgylldes af den nedgående solens si-
sta strålar, ty höjden är så stor att solen
synes der en timma längre än i dalen. Det
var för mig något underbart och sublimt att
se de kolossala ruinerna hänga öfver mitt
hufvud liksom en annan lysande verld, medan
jorden var höljd i skugga, och jag stod län-
ge stilla, med ryggen mot en utskjutande
klippa, för att betrakta detta skådespel,
Jag väcktes ur mina drömmar af en ung
flicka, hvilken som ett rådjur hoppade från
klippa till klippa och gick fram öfver
dem som :begränsade gångstigen. Då
hon gick öfver det ställe der jag stod, ka-
stade hon ned till mig ett papper, fästadt
vid en käpp, som hon höll i handen, och för-
svann. Jag öppnade skyndsamt det lilla
papperet och uppsteg på en klippa, för att
bättre kunna se; jag läste med möda dessa
ord: Sest 2zett! (det är tid!) Detta var
just svaret på Rusens fråga: är det tid?
Denna bändelse kom mig att tänka på in-
vånarnes ställning och utseende i byen och
de trakter vi passerat. Jag påminde mig
att jag under dagens lopp sett talrika hopar
af bönder sysselsatte med att betrakta floden
Eisak och att, då en gång ett rop hördes
från dessa grupper, ba märkt en rand af
förgylld sand eller snarare guldstoft flyta med
strömmen,
Jag påmiode mig äfven att vid nattens
ingång folket drapit sig tillbaka till sina hus,
och att man ej såg någon grupp mera i byn,
undantagande två eller tre personer, hvilka
bakom husen uppmärksamt betraktade de
höga ruinoerne vid Salurn, hvilket mycket
förundrade mig, emedan de bort varit vana
vid desse ruiner, men jag erinrade mig ock-
så att en af dem hade sagt till de öfrige då
de drogo sig tillbaka: låtom oss gå, jag
ser att det ännu icke är tid.
Allt detta var ännu oredigt för mig, och
jag viste ej hvad jag skulle tänka derom.
Emedlertid erfor jag en känsla af farhåga,
stt jag borde återvända till de mina för att
oe dem nödige ordres. Men kärleken och