lunda att soka det sa langt och stiga sa hogt. Jag trodde derföre att hvad jag hört var en villa, en dröm, uppkommen af svartsjuka, och ingenting verkligt. Men jag kunde icke så fullkomligt inbilla mig detta, att jag ju icke önskade att vara med om partiet vid Salurn, hurudant det än måtte biifva, Vid återkomsten från Bautzen befallde jag min trupp att göra halt vid byn Salurn, för att hvila sig sjelfyve och hästarne. Emedlertid lemnade jag byn under förevändving att se efter hvad väder horizonten bådade, men i sjelfva verket för att gå till mötesplatsen, Natten hade inbrutit, och en gång, då jag gått något förlångt åt ena sidan af berget, märkte jag att skuggan af borgens murar gjorde trakten ännu mörkare, så att jag med möda kunde se den gångstig på hvilken jag vandrade, ehuru spetsen af borgens ruiner ännu förgylldes af den nedgående solens sista strålar, ty höjden är så stor att solen synes der en timma längre än i dalen. Det var för mig något underbart och sublimt att se de kolossala ruinerna hänga öfver mitt hufvud liksom en annan lysande verld, medan jorden var höljd i skugga, och jag stod länge stilla, med ryggen mot en utskjutande klippa, för att betrakta detta skådespel, Jag väcktes ur mina drömmar af en ung flicka, hvilken som ett rådjur hoppade från klippa till klippa och gick fram öfver dem som :begränsade gångstigen. Då hon gick öfver det ställe der jag stod, kastade hon ned till mig ett papper, fästadt vid en käpp, som hon höll i handen, och försvann. Jag öppnade skyndsamt det lilla papperet och uppsteg på en klippa, för att bättre kunna se; jag läste med möda dessa ord: Sest 2zett! (det är tid!) Detta var just svaret på Rusens fråga: är det tid? Denna bändelse kom mig att tänka på in vånarnes ställning och utseende i byen och de trakter vi passerat. Jag påminde mig att jag under dagens lopp sett talrika hopar af bönder sysselsatte med att betrakta floden Eisak och att, då en gång ett rop hördes från dessa grupper, ba märkt en rand af förgylld sand eller snarare guldstoft flyta med strömmen, Jag påmiode mig äfven att vid nattens ingång folket drapit sig tillbaka till sina hus, och att man ej såg någon grupp mera i byn, undantagande två eller tre personer, hvilka bakom husen uppmärksamt betraktade de höga ruinoerne vid Salurn, hvilket mycket förundrade mig, emedan de bort varit vana vid desse ruiner, men jag erinrade mig också att en af dem hade sagt till de öfrige då de drogo sig tillbaka: låtom oss gå, jag ser att det ännu icke är tid. Allt detta var ännu oredigt för mig, och jag viste ej hvad jag skulle tänka derom. Emedlertid erfor jag en känsla af farhåga, stt jag borde återvända till de mina för att oe dem nödige ordres. Men kärleken och