Miu regemente låg i garnison i Triest, ifrår
1806 — eller samma tid då Tyrolen, genon
traktaten i Presburg, afträddes till Bayern, —
till 1809, då kriget började. Dessa tre år be-
traktar jag som den märkvärdigaste tiden a
min lefnad. Jag tillbragte den första deler
af mitt vistande i Triest uti detta tillstånc
af fysisk och moralisk slapphet, som vanligt-
vis bemägtigar sig unga militärer på en ort
der de hvarken ega tillfälle att få strida, eller
kurna fördrifva tiden med förströelse, Inga
baler, inga supder, inga promenader; vare sig
att civilisationen ännu ej spridt sig så långt i
Tyrolen som i Bayern, eller att Tyrolarne,
under afvaktan på gynnande tillfälle till upp-
resning, uttryckte genom sorgsenhet sitt miss-
nöje med sakernas ställning. Detta sednare
syntes mig vara den naturligaste orsaken.
Vi blefvo af invånarne bemötte med miss-
aktning, och kunde ej fördraga denna skymf.
Några oordningar föreföllo i anledning häraf,
hvarvid vi å vår sida ej behandlade invånarne
med grannlageenhet. De kundeejstyra sig längre,
besvarade hvarje af våra förolämpningar med
en dylik, och då hettan tilltog å ömse sidor,
uppstod oss emellan ett slags beständigt krig.
En dag, under det denna oenighet hade
uppnått sin höjd, hade vi på en middag druc-
kit tappert tillsammans, och två eller tre offi-
cerare föreslogo att vi, ehuru objudne, skulle
gå på en soirge, hvilken samma natt anställ-
des på ett låndtställe straxt utom staden. Ha-
de jag varit alldeles nykter, så hade jag al-
drig gått in på ett dylikt förslag; men, upprymd
af vinet, gaf jag mitt samtycke, begaf mig
med mina kamrater till det anvista stället och
skrattade med dem rätt innerligt under vägen
åt alla de muntra uppträden vi väntade oss
å en Tyrolsk soive,
Vi lemnade våra kort åt en betjent och in-
trädde genast, utan attnågon bett oss stiga in, i
salen, midt i ett utvaldt större sällskap af kar-
Jar och fruntimmer.
Alla samtal afstannade och allas blickar
vändes på de inträdande; men efter en kort
paus helsade värden artigt på oss, och bad
oss sitta ned. Detta mottagande var oväntadt;
ty vi hade allesamman beredt oss på att bli
afvisade och tvungne att med värjan i handen
draga os3 tillbaka till våra qvarter. Sannin-
gen att säga, kunde man ej taga oss för an-
nat än galningar, och utan min ena kamrats,
en ung snillvik Fransmans, presence desprit,
skulle vi kommit lika fort ut som in. Men
ban gjorde några ursäkter, talade så ledigt och
väl om den odrägliga ledsnaden i garnisonslif-
vet, bad fruntimmerna vara medlare mellan
oss och Tyrolarnes antipati; — och det behöf-
des ej mera än dessa och några dylika fraser,
för att göra oss så välkomna, som om vi va-
rit bjudne.
I ett hörn af rummet satt en person, som
snart ådrog sig hela min uppmärksamhet. Det
var en ung flicka, af utmärkt skönhet och
smakfull klädsel, och hvars behag samt oskulds-
fulla enkelhet förtjusade alla, som voro nog
lvecklisga att vinna ett ord elller en blick af