Miu regemente låg i garnison i Triest, ifrår 1806 — eller samma tid då Tyrolen, genon traktaten i Presburg, afträddes till Bayern, — till 1809, då kriget började. Dessa tre år betraktar jag som den märkvärdigaste tiden a min lefnad. Jag tillbragte den första deler af mitt vistande i Triest uti detta tillstånc af fysisk och moralisk slapphet, som vanligtvis bemägtigar sig unga militärer på en ort der de hvarken ega tillfälle att få strida, eller kurna fördrifva tiden med förströelse, Inga baler, inga supder, inga promenader; vare sig att civilisationen ännu ej spridt sig så långt i Tyrolen som i Bayern, eller att Tyrolarne, under afvaktan på gynnande tillfälle till uppresning, uttryckte genom sorgsenhet sitt missnöje med sakernas ställning. Detta sednare syntes mig vara den naturligaste orsaken. Vi blefvo af invånarne bemötte med missaktning, och kunde ej fördraga denna skymf. Några oordningar föreföllo i anledning häraf, hvarvid vi å vår sida ej behandlade invånarne med grannlageenhet. De kundeejstyra sig längre, besvarade hvarje af våra förolämpningar med en dylik, och då hettan tilltog å ömse sidor, uppstod oss emellan ett slags beständigt krig. En dag, under det denna oenighet hade uppnått sin höjd, hade vi på en middag druckit tappert tillsammans, och två eller tre officerare föreslogo att vi, ehuru objudne, skulle gå på en soirge, hvilken samma natt anställdes på ett låndtställe straxt utom staden. Hade jag varit alldeles nykter, så hade jag aldrig gått in på ett dylikt förslag; men, upprymd af vinet, gaf jag mitt samtycke, begaf mig med mina kamrater till det anvista stället och skrattade med dem rätt innerligt under vägen åt alla de muntra uppträden vi väntade oss å en Tyrolsk soive, Vi lemnade våra kort åt en betjent och inträdde genast, utan attnågon bett oss stiga in, i salen, midt i ett utvaldt större sällskap af karJar och fruntimmer. Alla samtal afstannade och allas blickar vändes på de inträdande; men efter en kort paus helsade värden artigt på oss, och bad oss sitta ned. Detta mottagande var oväntadt; ty vi hade allesamman beredt oss på att bli afvisade och tvungne att med värjan i handen draga os3 tillbaka till våra qvarter. Sanningen att säga, kunde man ej taga oss för annat än galningar, och utan min ena kamrats, en ung snillvik Fransmans, presence desprit, skulle vi kommit lika fort ut som in. Men ban gjorde några ursäkter, talade så ledigt och väl om den odrägliga ledsnaden i garnisonslifvet, bad fruntimmerna vara medlare mellan oss och Tyrolarnes antipati; — och det behöfdes ej mera än dessa och några dylika fraser, för att göra oss så välkomna, som om vi varit bjudne. I ett hörn af rummet satt en person, som snart ådrog sig hela min uppmärksamhet. Det var en ung flicka, af utmärkt skönhet och smakfull klädsel, och hvars behag samt oskuldsfulla enkelhet förtjusade alla, som voro nog lvecklisga att vinna ett ord elller en blick af