sen glimmade i mörkret och utmärkte hvar
staden låg. I hast trodde jag mig märka
bredvid mig en menniskofigur, som tycktes
röra sig på något afstånd; men då jag ej
hörde några steg, trodde jag att min inbill-
ning bedragit mig. Några minuter derefter
hörde jag ett obetydligt buller straxt bred-
vid mig, och en röst som frågade är det
tid ?
Jag såg nu en karl smyga sig förbi på två j
stegs afstånd.
gr mn a OA Mm —:2( mm MM
Hvartill?? frågade jag; att gå till hvila
svarade han. — Jag förde handen till värj-
fästet.
Den okände gick rakt fram, och jag till-
står att detta gjorde mig gled, ty det var
Rusen, och jag bar icke kännt någon så käck
soldat som icke på en ödslig väg och vid
midnattstiden varit rädd för en lönnmörda-
re. Derföre ansåg jag klokast attlemna lands-
vägen, och jag beträdde en gångstig, fast
besluten att ej vandra den stora vägen.
Men antingen kände jag ieke lokalen eller
ock tänkte jag för mycket på den Italienska
hämnden och Tyrolarnes list oeh trolöshet;
jag kom alltid tillbaka på stora vägen. Vid
sidan af denna låg en hög af ruiner, och jag
beslöt att ett ögonblick hålla mig stilla der och
se mig omkring, imnan jag fördjupade mig i
dalen. Af denna orsak smög jag med dra-
gen värja under kappan, längsefter en murt
till en stenbög, derifrån jag öfversåg lands-
vägen framför och bakom mig.
Denna försigtighet var högst nyttig; ty om
jag gått mera ovarsamt eller gjort ett steg
till, så hade jag stött emot en karl, som stod I
straxt bredvid med armarne korslagde öfver
bröstet och stödd mot ett hörn af muren,
Jag förundrade mig öfver att ljudet af mina
steg ej hade väckt hans uppmärksamhet, då
samma olycksbådande röst, som förut talat
till mig, hviskade: är det tid??
Salurn?? svarade mannen vid ruinerna och
vände sig om.
Har han inte gått förbi ännu?
Nej! jag svär att ej en råtta skall kunna
smyga sig förbi mig; skulle jag då ej märka
en Bäyrare?
Då måste vi vända om; ty ju längre han
är ifrån staden, desto bättre skall spelet gå.
Vår man kan ej dröja länge, och om några l
minuter får du visa din skicklighet, eller
hur?
Som Gud vill!
De båda karlarne aflägsnade sig nu, och så
snart jag ej längre hörde ljudet af deras steg,
lemnade jag mitt bakhåll och skyndade så
fort jag kunde till staden och mitt qvarter.
Morgonen derpå fick jag veta att Rusen var
Veronesare, att han hade en ansenlig förmögen-
het och stort inflytande samt att han satt sig ned
i denna del af Tyrolen, för utförandet af ett fö-
pande handelsföretag, Man visste allmänt att han
skulle gifta sig med Clarice och att hon mot-
tagit hans hand; men man visste äfven att
hen ej kände någon tillgifvenhet för honom,
tv han var ej en sådan man som passade eo
a LL -- AS -- (AMA -— p—— OA KA - HR MR AA HM —-— AA