nn NE Ra a SE öd RR
för dynastin på en dag, då den blifvit mästa-
re öfver en djerf faction. Vi hafva aldrig
försvarat och skola aldrig försvara henne an-
norlunda än såsom en princip ,såsom den mäk-
ligaste garanti för den bestående ordningen,
det vill säga, för freheten. Se der hvarföre
vi bemödat oss och skola än ytterligare bemö-
da oss att förvärfva benne anhängare.
Det är sannt: Konungens kända själsegen-
skaper, det mod hvarpå han aflagt så ädla
prof under dessa bedröflga dagar, kunna och
böra visserligen gifva mycken trygghet i af-
seende på landets framtida öden. Det berät-
tas alt i det conseljsammanträde der beläg-
ringstillståndet beslöts, skall han länge hafva
salt sig emot denna åtgärd, Konungen är en
redlig man; pröfvad af motgången, kastadfhit
och dit af revolutionerne, har han ätit lands-
flyktens och prosceriptionens bröd, hans enskil-
da dygder äro oss en borgen för hans offeat-
liga, kan kan icke svika sin ed eller den
charta som han besvor den 9 Auazusti, icke
den ed som gaf honom thronen,
Med allt detta fråga vi, hvad är belägrings-
tillståndet? Hvad är en undantags-lag, som
uppgräfver ur gatstenarne och barricaderna
den gamla Chartans 18:de Artikel, som så hög-
tidligen blifvit aflyst?
Vi förstå allt för väl huru ett sådant steg
kunnat tagas i afseende på Vendee, beläget
långt ifrån maktens central- säte, och der det
var nödvändigt att upprälta en stödjepnnkt,
hvarifrån man med lätthet kunde vaka öfver
händelserna och med kraftig hand återhålla
den väpnade befolkningen; men i hufvudstaden,
der alla myndigheter concentrera sig, der Ko-
nungen få ögonblick förut erhållit de mest
otvetydiga bevis af aktning och tillgifvenhet,
der hvarje rediig medborgare genast skyndade
att medverka till ordningens återvinnande och
upprätthållande, att der, hvmest striden är
slutad, rebellionen kufvad, förklara ett beläg-
vings-tillstånd, det äv icke allenast ett brott,
skulle en ryktbar Statsman hafva ånyo utro-
pat (Talleyrand), det är ett fel.
— Att zngå på Statskuppernas bana synes lätt,
men att komma ut igen? Då man påtrugat
dynastin denna dictatur, hav man väl lörutsett
bvad som vore att göra i händelse af motgång?
Är man då så fullkomligt säker på alt vapnet
icke skall såra dem som använda det? Men,
hvilker förfärlig ansvarighet har man icke
iklädt sig, om man ej frikännes af framsången?
Häruti är det till Konungens samvetsgrann-
het, till hans höga känsla för allmänt vil,
som vi vädja. Om Ludvig Philip vore en
lägrets son, som krigsära eller lyckavs gunst
ställt i spetsen för ett folk, då vore det be-
gripligt att han tilllömde sig den militära
dictaturen, Framgången blefve hans ursägt
och nationens välgång hans vättfärdigande.
Men, sjelf utgången ur ett folkval och vän
af lagarne, bör han icke resera annat än ge-
pom lazgarne Den makt som upphäfver dem
ch som, tillämpad i en vrå af viket, ej var
annat än en högre Polis, förvandlas, i hufvad-
staden, i hela rikets medelpunkt till en för-