nn NE Ra a SE öd RR för dynastin på en dag, då den blifvit mästare öfver en djerf faction. Vi hafva aldrig försvarat och skola aldrig försvara henne annorlunda än såsom en princip ,såsom den mäkligaste garanti för den bestående ordningen, det vill säga, för freheten. Se der hvarföre vi bemödat oss och skola än ytterligare bemöda oss att förvärfva benne anhängare. Det är sannt: Konungens kända själsegenskaper, det mod hvarpå han aflagt så ädla prof under dessa bedröflga dagar, kunna och böra visserligen gifva mycken trygghet i afseende på landets framtida öden. Det berättas alt i det conseljsammanträde der belägringstillståndet beslöts, skall han länge hafva salt sig emot denna åtgärd, Konungen är en redlig man; pröfvad af motgången, kastadfhit och dit af revolutionerne, har han ätit landsflyktens och prosceriptionens bröd, hans enskilda dygder äro oss en borgen för hans offeatliga, kan kan icke svika sin ed eller den charta som han besvor den 9 Auazusti, icke den ed som gaf honom thronen, Med allt detta fråga vi, hvad är belägringstillståndet? Hvad är en undantags-lag, som uppgräfver ur gatstenarne och barricaderna den gamla Chartans 18:de Artikel, som så högtidligen blifvit aflyst? Vi förstå allt för väl huru ett sådant steg kunnat tagas i afseende på Vendee, beläget långt ifrån maktens centralsäte, och der det var nödvändigt att upprälta en stödjepnnkt, hvarifrån man med lätthet kunde vaka öfver händelserna och med kraftig hand återhålla den väpnade befolkningen; men i hufvudstaden, der alla myndigheter concentrera sig, der Konungen få ögonblick förut erhållit de mest otvetydiga bevis af aktning och tillgifvenhet, der hvarje rediig medborgare genast skyndade att medverka till ordningens återvinnande och upprätthållande, att der, hvmest striden är slutad, rebellionen kufvad, förklara ett belägvings-tillstånd, det äv icke allenast ett brott, skulle en ryktbar Statsman hafva ånyo utropat (Talleyrand), det är ett fel. — Att zngå på Statskuppernas bana synes lätt, men att komma ut igen? Då man påtrugat dynastin denna dictatur, hav man väl lörutsett bvad som vore att göra i händelse af motgång? Är man då så fullkomligt säker på alt vapnet icke skall såra dem som använda det? Men, hvilker förfärlig ansvarighet har man icke iklädt sig, om man ej frikännes af framsången? Häruti är det till Konungens samvetsgrannhet, till hans höga känsla för allmänt vil, som vi vädja. Om Ludvig Philip vore en lägrets son, som krigsära eller lyckavs gunst ställt i spetsen för ett folk, då vore det begripligt att han tilllömde sig den militära dictaturen, Framgången blefve hans ursägt och nationens välgång hans vättfärdigande. Men, sjelf utgången ur ett folkval och vän af lagarne, bör han icke resera annat än gepom lazgarne Den makt som upphäfver dem ch som, tillämpad i en vrå af viket, ej var annat än en högre Polis, förvandlas, i hufvadstaden, i hela rikets medelpunkt till en för