mer ser framtiden till mötes, och för hvilken äfven en ringa tillökning i dess utgifter åtminstone icke bidrager att göra perspektivet ljusare. Hurudana äro i öfrigt de omständigheter för landet, under hvilka dessa stora vapenöfningar inträffat? Vi föreställa oss att det till och med skulle väcka någon förundran bos sjelfva Kron-Prinsen i det militäriska Preussen, i fall han hitkomme, om någon berättade honom, att ett bland de största lustläger förehafves på sammaår som fyra af Rikets provinser äro blottställda för brist och hungersnöd till den grad, att Regeringens egna högsta orgaver på hvardera af dessa ställen ansett sig lyckliga, att i tidningarne kunna anlita välgörande medborgares ädelmod om allmosor för de bungrande, och i tvänne andra en stor del af allmogens egendom gått under klubban, för att betala onera och skulder till kronan, sedan ett föregående missväxtår. Måhända skulle han icke finna skäl att frånträda den tanka, som hans store föregångare Fredrik den II yttrade, då han fann Sverige,den obegripligaste af alla stater, emedan det i 40 år förgäfves arbetat på sin undergång. Konung Gustaf den III hade en gång sarnmandragit ett lustiäger i en af de södra provinserna. En dag, då tropparne defilerade förbi honota, frågade han en högre Embetsman som befann sig i hans svit? Nå hvad tycker Ni om det här? — Jag tycker, Ers Mueajestät, svarade denne något torrt — att det är allt för mycket att vara lek, och förlitet att vara allvar — Konungen, som utan tvifvel i stället för ett sådant svar hade väntat sig någon artighet,teg genast och vände sig bort. Historien förmäler icke, att detta svar, som nuförtiden icke skulle lemnas af månge bland våra högre Embetsmän, gjorde någon verkan. på den slösaktige Gustafs uppförande, Det vore erzedlertid önskligt, attman besinnade, huruvida det ännu äger någon tillämplighet. Måtte icke den dag komma, då man kan säga, att våra försvarsanstalter äro så lysande, att landet i behofvets stund icke kan försvara sg utan de skattdragandes undergång! i