mer ser framtiden till mötes, och för hvilken
äfven en ringa tillökning i dess utgifter åt-
minstone icke bidrager att göra perspektivet
ljusare.
Hurudana äro i öfrigt de omständigheter
för landet, under hvilka dessa stora vapenöf-
ningar inträffat? Vi föreställa oss att det till
och med skulle väcka någon förundran bos
sjelfva Kron-Prinsen i det militäriska Preussen,
i fall han hitkomme, om någon berättade ho-
nom, att ett bland de största lustläger före-
hafves på sammaår som fyra af Rikets provinser
äro blottställda för brist och hungersnöd till
den grad, att Regeringens egna högsta orga-
ver på hvardera af dessa ställen ansett sig
lyckliga, att i tidningarne kunna anlita välgö-
rande medborgares ädelmod om allmosor för
de bungrande, och i tvänne andra en stor
del af allmogens egendom gått under klubban,
för att betala onera och skulder till kronan,
sedan ett föregående missväxtår. Måhända
skulle han icke finna skäl att frånträda den
tanka, som hans store föregångare Fredrik den
II yttrade, då han fann Sverige,den obegripli-
gaste af alla stater, emedan det i 40 år för-
gäfves arbetat på sin undergång.
Konung Gustaf den III hade en gång sarn-
mandragit ett lustiäger i en af de södra pro-
vinserna. En dag, då tropparne defilerade
förbi honota, frågade han en högre Embets-
man som befann sig i hans svit? Nå hvad
tycker Ni om det här? — Jag tycker, Ers
Mueajestät, svarade denne något torrt — att
det är allt för mycket att vara lek, och för-
litet att vara allvar — Konungen, som utan
tvifvel i stället för ett sådant svar hade väntat
sig någon artighet,teg genast och vände sig bort.
Historien förmäler icke, att detta svar, som
nuförtiden icke skulle lemnas af månge bland
våra högre Embetsmän, gjorde någon verkan.
på den slösaktige Gustafs uppförande, Det vore
erzedlertid önskligt, attman besinnade, huruvida
det ännu äger någon tillämplighet. Måtte icke
den dag komma, då man kan säga, att våra
försvarsanstalter äro så lysande, att landet i
behofvets stund icke kan försvara sg utan
de skattdragandes undergång! i