AILVETIAE PPM
vialier och deras tabellariska uppställning,
som skriften vunnit genom dessa undersök-
nivgar, finna vi, äfven om uppgifterna icke
vore underkastade någon aninärkning , ändock
intet annat resultat deraf, än att Svenska all-
mossen äfven för femtio år sedan var i ett
betryckt tillstånd... Utan tvifvel behöfdes
hartvill icke Författarens bekraftelse. Om san-
ningen häraf vittnar hela vär historia, och
serskildt de talrika Resolutioner på allmogens
besvär, hvilka förekowmtno vidalla våra aldre
Ruksdagar. För öfrigt, om ett oudt i sambäl-
let fuvnits af ålder, ar det derföre srgdt, att
alltid så bör förbhifvas eller bör Sverige der-
öre fortfara att arbeta på sin undergång,
eniigt Fredrik den Sto.es yttrande?
Nej, lyckligtvis h.fva andra åsigter böja!
öra sig gällande hos fosterlandsvännen. Den
id är törbi, då utan privilegier eller Regen-
tens ynnest, koeppt nsgra rättigheter gåtvos
: samhället; och tan har bär, som öfverallt,
börjat Inse, alt ev ibland de förnämsta at
dessa rättigheter är, att livar och en må sjelt
1å njuta frubtea af sitt arbete ach in egen-
dom. I samma måg dessa besrepp börjat
viona insteg, har man afven fuvnit, att det
icke i längden går 30 att avse den stö:sta
messan af landets jord såsom eu statens eller
a ronans tillhörighet, och dess inneböofvare som
daglön-re åt dea offentliga inaktess omaitliisa
hjerta: chi,
Allt detta är icke en frukt af några ideali-
ska theorier, utan af tidehvarfvets och civili-
sationens allmänna gång. Huru mången var
det, som i slutet af sjuttonde århundradet
vågade klandra det bekanta uttrycket af Lud-
vig XIV:de i Frankrike: Staten, det är jag.
Och huru urmodigt och orimligt förefaller
detta icke den nu lefvaode generationen! Men
mången, som instämmer häruti, besianar icke,
alt detta uttryck, som då angick regentens
person, ännu kan lampas på den offentliga
makten i sin helhet. Hvad är väl samhället?
En samling af menniskor, som lefva och föda
sig på ett visst stycke af jordytan, med ge-
mensamt språk och gemensamma lagar, och
hvilken samling vanligen kallas folket. För
yttre säkerhet underhåller detta folk en krisgs-
här, och för skötandet af inre gemensamma
angelägenheter, en andlig och verldslig em-
betstnannamakt. Di andliga skall verka för
sederna och samhällets moraliska ändam?
den sednare skall skydda dess äg edemil,
sköta dess allmänna hushållning och förvalt-
ning. För att kunna underhålla allt detta,
näste dock större delen af dem, som rå om
landet, gilva ifrån sig det mesta af jordens
afkastning, och dagligen träla för sin utkomst.
f goda är går allt detta bra nog, för dem
som ära mycket sparsamma och tariliga; men
om er svas skörd iuträfar, så blir det ge-
nast hungersuöd ibland landt - folket, som
då på Samma gang måste betala vida mera
än i goda år till det allinännpa. Deraf u
St
ock biufvit en allmän klags
slagan, att snart nog
. . fö
ingen mera vill vara folk, utan alla vilja
desse, ehuru rin-
blifva fömbetsmän, emedan
ga de än likväl vanligen kunna
Nn
äro lönade,
we xx I
LL oe