tid, fullt tillträde; der kringvandrade de
om söndagarna, och beundrade det borgerlig:
utseendet, som derstädes röjdes i allt, i jemfö-
relse med den auspråksfulla ståten i Tuileri-
lerna, der en fattig borgersman icke så lät
fick inträde. Med särdeles deltagande betrak-
tade man den målning, som föreställer Lud-
vig Filip såsom skolmästare i Schweitz, stå-
ende framför en jordglob, för att gifva n bor
gossar undervisning i geografien.
— — Kors hvad han sjelf måtte hafva lärt
mycket under denna tid! — tänkte då det g0-
da folket. Nu tävker det deremot, att han
icke lärt annat än att hålla god min i dåligt
spel, och att sätta alltför mycket värde på
penningen, i
Glorian har försvunnit från hans hufvud,
och man ser nu deruti ingenting annat än ett
påron. ) Päronet är ännu alltjemnt ett ståen-
de folkskämt i karrikaturer och satiriska blad.
De sednare, t, ex. le Reverant, le Cancan,
la Mode, och hvad mera den Carlistiska ohy-
ran må heta, misshandla Konungen på det
oförskämdaste. Detta förhållande är desto
vidrigare, som man allmänt vet att dessa blad
besoldas af de högadliga, som sakna den gam-
la gada tiden. Man säger att Drottningen of-
ta läser dem med tårar i ögonen, och att hon
erhåller dem genom dessa tjenstagtiga fiender,
som under namn af de bästa vännerna,
finnas så talrikt i det stora palatset.
Päronet är, såsom sazdt var, numera ett stå-
ende gäckeri öfver Ludvig Filip. Man ser
hundratals karrikatyrer dagligt uthängda,
hvarpå denna ovala frukt utgör hufvudfigu-
ren, Än ser man PåEriler i talarstolen, med ett
päron i handen, hvilket han berömmer för de
kringsittande, och utlofvar åt den mestbju-
dande för 18 millioner francs; än ser man ett
ofantligen stort päron ligga som en bergs-
klippa på den gamle sofvande Lafayettes bröst,
under det han drömmer om den bästa af
republiker; än ser man PeErier och Sebasti-
ani, den förre som Pierrot, den senare som
en trefärgad Harlequin, vada i den djupaste
smuts, och bärande emellan sig en stång, hvar-
på hänger ett stort päron3 än ser man den
unga Henric V, vallfärdande i Pilgrimsdrägt,
med musselhatt och en staf, hvarpå öfverst
hänger ett päron, likt ett afskuret hufvud.
Dessa gäckbilder äro, då de syfta på att
förlöjliga regentens Person, onekligen ett ofog;
men deras oupphörliga mängd är dock en folk-
stämma och betyder något. Ursägtliga äro de,
så ofta de icke direkt angå furstens person,
utan endast utpeka det bedrägeri man föröf-
var mot folket. I sådant fall är ock deras
verkan gränslös. En karrikatyr utkom, före-
ställande en trefärgad papegoja, som, på hvar-
je fråga man ställde till henne, svarade vex-
elvis: Valmy eller Jemappes.; och se-
dan den stunden aktar sig Ludvig Filip noga,
att så ofta som förut upprepa dessa ord.
Han känner hos sig sjelf, att dessa ord in-
nefattade ett slags löfte; att den, som förde
dem på läppen, ej borde efterfika någon qva-
- VV ee a ——