tid, fullt tillträde; der kringvandrade de om söndagarna, och beundrade det borgerlig: utseendet, som derstädes röjdes i allt, i jemförelse med den auspråksfulla ståten i Tuilerilerna, der en fattig borgersman icke så lät fick inträde. Med särdeles deltagande betraktade man den målning, som föreställer Ludvig Filip såsom skolmästare i Schweitz, stående framför en jordglob, för att gifva n bor gossar undervisning i geografien. — — Kors hvad han sjelf måtte hafva lärt mycket under denna tid! — tänkte då det g0da folket. Nu tävker det deremot, att han icke lärt annat än att hålla god min i dåligt spel, och att sätta alltför mycket värde på penningen, i Glorian har försvunnit från hans hufvud, och man ser nu deruti ingenting annat än ett påron. ) Päronet är ännu alltjemnt ett stående folkskämt i karrikaturer och satiriska blad. De sednare, t, ex. le Reverant, le Cancan, la Mode, och hvad mera den Carlistiska ohyran må heta, misshandla Konungen på det oförskämdaste. Detta förhållande är desto vidrigare, som man allmänt vet att dessa blad besoldas af de högadliga, som sakna den gamla gada tiden. Man säger att Drottningen ofta läser dem med tårar i ögonen, och att hon erhåller dem genom dessa tjenstagtiga fiender, som under namn af de bästa vännerna, finnas så talrikt i det stora palatset. Päronet är, såsom sazdt var, numera ett stående gäckeri öfver Ludvig Filip. Man ser hundratals karrikatyrer dagligt uthängda, hvarpå denna ovala frukt utgör hufvudfiguren, Än ser man PåEriler i talarstolen, med ett päron i handen, hvilket han berömmer för de kringsittande, och utlofvar åt den mestbjudande för 18 millioner francs; än ser man ett ofantligen stort päron ligga som en bergsklippa på den gamle sofvande Lafayettes bröst, under det han drömmer om den bästa af republiker; än ser man PeErier och Sebastiani, den förre som Pierrot, den senare som en trefärgad Harlequin, vada i den djupaste smuts, och bärande emellan sig en stång, hvarpå hänger ett stort päron3 än ser man den unga Henric V, vallfärdande i Pilgrimsdrägt, med musselhatt och en staf, hvarpå öfverst hänger ett päron, likt ett afskuret hufvud. Dessa gäckbilder äro, då de syfta på att förlöjliga regentens Person, onekligen ett ofog; men deras oupphörliga mängd är dock en folkstämma och betyder något. Ursägtliga äro de, så ofta de icke direkt angå furstens person, utan endast utpeka det bedrägeri man föröfvar mot folket. I sådant fall är ock deras verkan gränslös. En karrikatyr utkom, föreställande en trefärgad papegoja, som, på hvarje fråga man ställde till henne, svarade vexelvis: Valmy eller Jemappes.; och sedan den stunden aktar sig Ludvig Filip noga, att så ofta som förut upprepa dessa ord. Han känner hos sig sjelf, att dessa ord innefattade ett slags löfte; att den, som förde dem på läppen, ej borde efterfika någon qvaVV ee a ——