TILLSTANDET I FRANKRIKE. (Mars 1832.) Had betydde Juli-revolutfonen? Då denpa fråga framställes i Frankrike, upphör allt skämt, allt bitande gäckeri, och den bittraste harm träder i dess stalle. Man skulle ur grafven kunna väcka den stora veckans hjeltar, som slumra under Louvrens murar, genom frågan: om de icke med revolutionen åsyftade annat, än hvad Ramarens opposition uttalade under restaurationstiden? Så hafva dock de miristerlella tydt saken. Folket ropade väl under kanonernas dunder: Lefve chartan! — men detta utrop var mera en lösen, ett fältrop, ån ett uttryck af gränsen för allt hvad nationen önskade och åsyftade. Man får icke gifva en alltför bestämd tydning åt uttryck, som massorna i dylika fall bruka. Detta gäller om alla revolotiener som folket gör. Nationerne fästa sig i allmänhet lika litet vid fraser, som de göra sig sjelfva begripliga med sådane medel. De förstå sig blott på fakta, och tala sjelfve gegom detta kraftiga språk. Ett sådauvt faktum var Juli-revolutionen. Den bestod icke blott deruti, att Carl X förjagades från Tunuilerierna och Ludvig Filip der ingvarterades; sådant var ej annat än en personal-förändiing — endast vigtig för Slottets portvaktare, Då folket fördref Carl X, såg det i honom en representant af aristokratien. Han hade uvder hela sin lefnad visat sig sådan — allt sedan 1788, då han, i en framställning till Ludvig XVI, formligen utsade: att en Furste framförallt var adelsman, och borde, såsom sådan, isynnerhet gynna adelns intresse. ) I Ludvig Filip såg man deremot en man, hvars fader, redan i sjelfva sitt namn, hade erkänt den medborgerliga jemlikheten; en man, som sjelf hade, vid Kalmy och Jemappes, fäktat för friheten; en man, hvilken, alltifrån sin första urgdom och ända tills nu, bade fört or-. det frihet i munnen, och hvilken, i opposi-. tion mot sin egen slägt, hade visat sig såsom en represeniant af folkets eller nationens välde. Huru herrligt lyste denne man i Julisolen , som omstrålade hans hufvud med en gloia, och till och med på hans fel kastade så mycket sken, att de nästan bländade mera än bans dygder! Valmy och Jemappes! —sådan var i början ef revolutionen den patriotiska refrängen i alla Ludvig Filips tal. Han smekte den trefärgade fanan liksom en återfunnen äl-karinna. Han stod på balkongen till Palais Royal, och slog med sin hand takten till Marseljermarschen, som afsjöngs af det jublande folket vedanföre. Han var belt och hållet jemlikbetens son, fils d Egalite, frihetens soldat tricolore; så lät han Delavigne kalla sig 1 la Paristenne, och Horaz Vernet måla sig på de sköna taflorna i salarne till Palais Royal. I dessa rum hade alltid folket, under Carl X:s — te ——AL . . ) Samma princip, som i orunden af hiertat