TILLSTANDET I FRANKRIKE.
(Mars 1832.)
Had betydde Juli-revolutfonen? Då den-
pa fråga framställes i Frankrike, upphör allt
skämt, allt bitande gäckeri, och den bittraste
harm träder i dess stalle. Man skulle ur graf-
ven kunna väcka den stora veckans hjeltar,
som slumra under Louvrens murar, genom
frågan: om de icke med revolutionen åsyfta-
de annat, än hvad Ramarens opposition utta-
lade under restaurationstiden? Så hafva dock
de miristerlella tydt saken.
Folket ropade väl under kanonernas dun-
der: Lefve chartan! — men detta utrop
var mera en lösen, ett fältrop, ån ett uttryck
af gränsen för allt hvad nationen önskade och
åsyftade. Man får icke gifva en alltför be-
stämd tydning åt uttryck, som massorna i dy-
lika fall bruka. Detta gäller om alla revo-
lotiener som folket gör. Nationerne fästa sig
i allmänhet lika litet vid fraser, som de göra
sig sjelfva begripliga med sådane medel. De
förstå sig blott på fakta, och tala sjelfve ge-
gom detta kraftiga språk.
Ett sådauvt faktum var Juli-revolutionen.
Den bestod icke blott deruti, att Carl X för-
jagades från Tunuilerierna och Ludvig Filip
der ingvarterades; sådant var ej annat än en
personal-förändiing — endast vigtig för Slot-
tets portvaktare,
Då folket fördref Carl X, såg det i honom
en representant af aristokratien. Han hade
uvder hela sin lefnad visat sig sådan — allt
sedan 1788, då han, i en framställning till
Ludvig XVI, formligen utsade: att en Furste
framförallt var adelsman, och borde, såsom
sådan, isynnerhet gynna adelns intresse. ) I
Ludvig Filip såg man deremot en man, hvars
fader, redan i sjelfva sitt namn, hade erkänt
den medborgerliga jemlikheten; en man, som
sjelf hade, vid Kalmy och Jemappes, fäktat
för friheten; en man, hvilken, alltifrån sin för-
sta urgdom och ända tills nu, bade fört or-.
det frihet i munnen, och hvilken, i opposi-.
tion mot sin egen slägt, hade visat sig såsom
en represeniant af folkets eller nationens
välde.
Huru herrligt lyste denne man i Julisolen ,
som omstrålade hans hufvud med en gloia,
och till och med på hans fel kastade så myc-
ket sken, att de nästan bländade mera än
bans dygder!
Valmy och Jemappes! —- sådan var i bör-
jan ef revolutionen den patriotiska refrängen
i alla Ludvig Filips tal. Han smekte den tre-
färgade fanan liksom en återfunnen äl-karin-
na. Han stod på balkongen till Palais Royal,
och slog med sin hand takten till Marseljer-
marschen, som afsjöngs af det jublande folket
vedanföre. Han var belt och hållet jemlik-
betens son, fils d Egalite, frihetens soldat
tricolore; så lät han Delavigne kalla sig 1 la
Paristenne, och Horaz Vernet måla sig på de
sköna taflorna i salarne till Palais Royal. I
dessa rum hade alltid folket, under Carl X:s
— te ——AL . .
) Samma princip, som i orunden af hiertat