la de revolutionära bofvarnes och de libera-
las tänkesätt, Måtte de derföre darra nu, då
Soldaterve med sitt eget lif gå i borgen för
Frans IV:s säkerhet: må de darra; ty Solda-
ternes rättskipning är lika hastig som den är
säker. 111
Ofvanstående i sitt slag ypperliga document
behöfver visserligen inga commentarier. Det
föranleder dock helt otvunget en reflexion, som
vi ej kunna återkalla: den nemligen, att om
formuläret å ena sidan är ett bevis på, huru
långt en despot, utan uppfostran, utan det
ringaste menniskoförnuft, men med en vildsint
caracter, kan gå, bevittnar det äfven, på den
andra, den ytterst låga bildningspunkt, hvar-
på Italiens, äfven norra Italiens, folk beklag-
ligen ämnu alltjemt stå. Ett folk, der bild:
ningen är någorlunda allmän , kan visserligen,
det har man gudiklagadt exempel på, lika
fullständigt som det Modenesiska, vara full-
komligen beröfvadt all politisk frihet, men dess
bildning drager alltid kring regevten och hans
vildaste kreatur en slags magisk ring hvarur de
ej kunna frigöra sig. Om från en dylik styrelse
proklamationer eller andra offentliga handlin-
gar emanera, dessas syfte må för öfrigt vara
så sjelfrådigt, så våldsamt som helst, blifva
de dock alltid i mer eller mindre mån — till
följe af en naturlag, den vederbörande ofta
kanske ej ana — affattade i uttryck, som
åtminstone hafva en slags physionomie af men-
niskoförnuft, ett omhölje af humanitet och
rättssken, hvari det råa, oädla , ursinniga, snart
sagdt omedvetet insveper sig. Men der dessa
tre framträda helt naket, der en Furste som
tu tre gånger rymt ur sitt eget land, och som
i sin lifstid aldrig sett en skärmytsel, sjelf kal-
lar sig århundradets förste krigare,? den o-
öfvervinnelige Erkehertigen (hela Historien
kan oss vetterligen ej uppvisa någon sådan),
den store härföraren , och detta kort efter
sedan han i en liten stad af sitt lilla land
blifvit uthvisslad såsom talare och öfverhöljd
med orenlighet — der har man beklagligen
svart på hvitt på att folket blott är be!ande
hjordar, såsom en snillrik man för några år
sedan vid ett vida mindre lämpligt tillfälle
uttryckte sig om de Europeiska folken. Vil-
le blott Furstarne en gång lära sig inse, alt
det är deras skuld att folken befinna sig i det-
ta tillstånd och deras enda sannskyldiga in-
tresse, att de höjas derur! Hade Hertigen af
Modena , under sin mångåriga regering kostat
något af sin tid på egen och undersåtares hyfs-
ning, då vore han sjelf bättre författare och
talare, och skulle äfven på honom all educa-
tion varit förlorad, så hade åtminstone hans
hyfsade undersåtare besparat honom den smuts-
kastning hvarmed hans okyfsade på stället ut-
förde kritiken af hans oratoriska talang.