la de revolutionära bofvarnes och de liberalas tänkesätt, Måtte de derföre darra nu, då Soldaterve med sitt eget lif gå i borgen för Frans IV:s säkerhet: må de darra; ty Soldaternes rättskipning är lika hastig som den är säker. 111 Ofvanstående i sitt slag ypperliga document behöfver visserligen inga commentarier. Det föranleder dock helt otvunget en reflexion, som vi ej kunna återkalla: den nemligen, att om formuläret å ena sidan är ett bevis på, huru långt en despot, utan uppfostran, utan det ringaste menniskoförnuft, men med en vildsint caracter, kan gå, bevittnar det äfven, på den andra, den ytterst låga bildningspunkt, hvarpå Italiens, äfven norra Italiens, folk beklagligen ämnu alltjemt stå. Ett folk, der bild: ningen är någorlunda allmän , kan visserligen, det har man gudiklagadt exempel på, lika fullständigt som det Modenesiska, vara fullkomligen beröfvadt all politisk frihet, men dess bildning drager alltid kring regevten och hans vildaste kreatur en slags magisk ring hvarur de ej kunna frigöra sig. Om från en dylik styrelse proklamationer eller andra offentliga handlingar emanera, dessas syfte må för öfrigt vara så sjelfrådigt, så våldsamt som helst, blifva de dock alltid i mer eller mindre mån — till följe af en naturlag, den vederbörande ofta kanske ej ana — affattade i uttryck, som åtminstone hafva en slags physionomie af menniskoförnuft, ett omhölje af humanitet och rättssken, hvari det råa, oädla , ursinniga, snart sagdt omedvetet insveper sig. Men der dessa tre framträda helt naket, der en Furste som tu tre gånger rymt ur sitt eget land, och som i sin lifstid aldrig sett en skärmytsel, sjelf kallar sig århundradets förste krigare,? den oöfvervinnelige Erkehertigen (hela Historien kan oss vetterligen ej uppvisa någon sådan), den store härföraren , och detta kort efter sedan han i en liten stad af sitt lilla land blifvit uthvisslad såsom talare och öfverhöljd med orenlighet — der har man beklagligen svart på hvitt på att folket blott är be!ande hjordar, såsom en snillrik man för några år sedan vid ett vida mindre lämpligt tillfälle uttryckte sig om de Europeiska folken. Ville blott Furstarne en gång lära sig inse, alt det är deras skuld att folken befinna sig i detta tillstånd och deras enda sannskyldiga intresse, att de höjas derur! Hade Hertigen af Modena , under sin mångåriga regering kostat något af sin tid på egen och undersåtares hyfsning, då vore han sjelf bättre författare och talare, och skulle äfven på honom all education varit förlorad, så hade åtminstone hans hyfsade undersåtare besparat honom den smutskastning hvarmed hans okyfsade på stället utförde kritiken af hans oratoriska talang.