lor ut nos den nu i Gholeran allldna Marki
sivnan Montcalm, som genom sin broder, Her-
tigen af Richelieu, stod i ganska intima för-
hällanden till Lyska Ambassadören. — Cho-
leran har nu äfven börjat visa sig i Öster-
rikiska Ambassadörens Hötel. Denna ohygg-
liga epidemi, ehuru numera Gudilof! istarkt
eftagande, drager ännu till sig hela hufvud-
stadens uppmärksamhet och missbrukas af
partierne till de skändligaste ändamål. Flere
dagar har man vid gathörnen funnitanslag, hvar-
utr Choleran skildras såsom ett himmelens straff
för Julii-revolutionen. Dessa proklamationer
hafva dock ej gjort det ringaste intryck på
folket och blefvo straxt nedrifna. De pro-
testantiska presterne hafva i stället låtit up-
spika Bibelspråk, hvari renlighet, ordning i se-
der och lefnadssätt anbefallas såsom skyddsme-
del mot farsoten. I det hela är Paris allde-
les lugnt. Troppmarcherne åt provinser-
re äro mestadels contramanderade af farhåga
att de skola sprida smittan.
ÅTALIEN.
fans Kejperl. Höghet Ervke-Hertigen, Her-
tiocn af Modena, som i allting visar sig vara
ev af de mest originella potentater Europa
:, har nyligen utfärdat ett så kalladt Eds-
est
jormulär för sina troppar, som istyl och tan-
har är honom fullkomligt värdigt. Det vill
till att vara en liten Haliensk Småfurste, som
västar erkänna Fransmännens Konung; en su-
verän Regent, som från en balcong harange-
rar sina egoa undersåter och af dem medelst
h visslingar, skratt, sten- och smutskastning drif-
ves åter in igen; en landsfader som hänger,
halshugger, lönpinördar m. m.; en hjelte som
vid hvarje folkskockning springer öfver grän-
sen och gömmer sig hos en Österrikisk Gene-
ral — det vill allt detta till och kanske mer
ändå, för att hafva panna att förelägga sina
troppar, man för man, följande ed att svärja:
Erke Hertigen Frans IV:s Soldater hafva
med den lifligaste ovilja erfarit revolutionä-
rernas gudahädande plan, att mörda den till-
bedda Suveränens helgade person; de förklara
att de hos sig känt den renaste tillfredsstäl-
lelse jemte en sann och ädel stolthet från det
ögonblick de inträdde i tjenst hos en Furste, som
ör sin själsstyrka och sitt sanna mod bör kallas
Arhundradets förste krigare! 2! Frans d. IV:s
Soldater, stolta öfver att få tjena under hans ba-
per, svärja attutgjuta sin sista blodsdroppa till
dens försvar, som de hylla såsom sin oöfver-
vinnerlige Erkeherttig, älskade Fader och sto-
ra härförare. De skola fördubbla sin vak-
samhet och kraft. Lifvet eger för dem vaår-
de, endast i den mån de kunna uppoffra det,
för att rädda sin souverän och tillintetgöra
hans mördare. Om nånsin — det Gud nåde-
ligen fö bjude — helfvetet skulle utspy en själ,
nog svart att försöka ens det obetydligaste
anfall på sin souverän (Denna mening är,
allt annat oberäknadt, förträflligen redigerad:
helfvetets själ, som vässar ett anfall på sin
souverän!? Hvem menas här med Souverän?
Satan eler Hans Kejserl. Höghet lirke-IHer-
sn oo Baane dan TIA F Madenadr) så vilia