lor ut nos den nu i Gholeran allldna Marki sivnan Montcalm, som genom sin broder, Hertigen af Richelieu, stod i ganska intima förhällanden till Lyska Ambassadören. — Choleran har nu äfven börjat visa sig i Österrikiska Ambassadörens Hötel. Denna ohyggliga epidemi, ehuru numera Gudilof! istarkt eftagande, drager ännu till sig hela hufvudstadens uppmärksamhet och missbrukas af partierne till de skändligaste ändamål. Flere dagar har man vid gathörnen funnitanslag, hvarutr Choleran skildras såsom ett himmelens straff för Julii-revolutionen. Dessa proklamationer hafva dock ej gjort det ringaste intryck på folket och blefvo straxt nedrifna. De protestantiska presterne hafva i stället låtit upspika Bibelspråk, hvari renlighet, ordning i seder och lefnadssätt anbefallas såsom skyddsmedel mot farsoten. I det hela är Paris alldeles lugnt. Troppmarcherne åt provinserre äro mestadels contramanderade af farhåga att de skola sprida smittan. ÅTALIEN. fans Kejperl. Höghet Ervke-Hertigen, Hertiocn af Modena, som i allting visar sig vara ev af de mest originella potentater Europa :, har nyligen utfärdat ett så kalladt Edsest jormulär för sina troppar, som istyl och tanhar är honom fullkomligt värdigt. Det vill till att vara en liten Haliensk Småfurste, som västar erkänna Fransmännens Konung; en suverän Regent, som från en balcong harangerar sina egoa undersåter och af dem medelst h visslingar, skratt, stenoch smutskastning drifves åter in igen; en landsfader som hänger, halshugger, lönpinördar m. m.; en hjelte som vid hvarje folkskockning springer öfver gränsen och gömmer sig hos en Österrikisk General — det vill allt detta till och kanske mer ändå, för att hafva panna att förelägga sina troppar, man för man, följande ed att svärja: Erke Hertigen Frans IV:s Soldater hafva med den lifligaste ovilja erfarit revolutionärernas gudahädande plan, att mörda den tillbedda Suveränens helgade person; de förklara att de hos sig känt den renaste tillfredsställelse jemte en sann och ädel stolthet från det ögonblick de inträdde i tjenst hos en Furste, som ör sin själsstyrka och sitt sanna mod bör kallas Arhundradets förste krigare! 2! Frans d. IV:s Soldater, stolta öfver att få tjena under hans baper, svärja attutgjuta sin sista blodsdroppa till dens försvar, som de hylla såsom sin oöfvervinnerlige Erkeherttig, älskade Fader och stora härförare. De skola fördubbla sin vaksamhet och kraft. Lifvet eger för dem vaårde, endast i den mån de kunna uppoffra det, för att rädda sin souverän och tillintetgöra hans mördare. Om nånsin — det Gud nådeligen fö bjude — helfvetet skulle utspy en själ, nog svart att försöka ens det obetydligaste anfall på sin souverän (Denna mening är, allt annat oberäknadt, förträflligen redigerad: helfvetets själ, som vässar ett anfall på sin souverän!? Hvem menas här med Souverän? Satan eler Hans Kejserl. Höghet lirke-IHersn oo Baane dan TIA F Madenadr) så vilia