UU ilj tv n UUMUL ätva UT UU KH rg hete a rad vIR
tiga anmärkningar, Man vill blott gifva ho
nom ett välment råd, att, då han påräknar
förtroende för sina egva uppgifter, icke I
andra fall uppenbart afvika från sanningen.
Lika med så många andra, hvilka utan sak-
kännedom afkunna sina raska domar, upp-
repar ban den gamla frasen: att ständigt
förhöjda anslag utsöra resultaten af hvarje
Riksdag, och ser häruti en hufvudsak till
Landimannens förlägenhet. Är då verkligen
förhållandet sådant? Se här några korte
upplysningar:
1) Den vid 1809 och 1810 årens Riksdager
fastställda höga Bevillning, hvilken ännu me-
ra ökades I912, började nedsättas redan 1815
(eburu nedsättningen denna gårg egentligast
kom Embhbets- och Tjenstemän till godo);
npedsattes ytterligare 1815; minskades betyd-
ligt 1923 (genom Fyllnads- och Öfverflöds-
artiklernes borttagande, genom nedsättning
af 8 1-3:djedels proceat i Capitations- och
z0 procent i Fastuighetsbevillningen) och öka-
des icke en enda skilling 1820,
2) Den år 1900 införda, verkligt tryckans
de, Salipetergärden, af ett halft lispund,
eller dess värde i pennoiagar, på hvarje men.
tal, evskades till hälften 1823, och försvenn
alldeles 1829.
3) De grundskatter, som tillhöra Skatte-
bemman, uppgingo under decennium 1810—
rötg, i aaseende till höga Spaonmålspriser ,
till vida drygare belopp i penningar, öfver-
hbufvud, än under det sednare decennium
1820 — 1829, med undantag af det enda året
1520.
Då man förmodar, att ingen lärer bestrida
riktigheten af dessa, på officiella Handlingar
grundade, data, torde det, tvärtemot Insända-
rens försäkran, böra medgifvas, att de directa
Skattebördorna under den sednare tiden, och
särskildt vid de fyra sednaste Biksdagas va,
progressift blifvit lindrade,
Man torde invända, att Anslagen på Stats-
titlarea blifvit högre upptagne, än förut. Nå
väl: — men detta har tillkommit, dels genom
beräkning på Stat af ca bef intlig tillgång,
som förut tillkommit öfverskotteu; dels genom
en af erfarenheten besannad förhöjning i de
från Tullverket beräknade inkomster. Till
buru ringa del de sistnämnda träffa den stora
All: mänheten, är uppenbart.
Ännu ett råd. Insändaren är älskare a
Reformwer. — Reformer behöfv:s ock i alla
menskliga inrältningärs ty dessa äro icke be-
räknade för evigheten. De fortgå ock små-
ninsom; — all tid säkrare och med mera hopp
om långvarigt bestånd, ju mindre de hvåd-
störtas, eller i otid framkallas. Innan likväl
Insärdaren sträcker sin omsorg tiil Reformen
af det stora heia, torde hans välmenta uni
böra omfatta h: avs egen Landsort. En radical
Reform åf dess jordbr uks-method och hus-
hållningssätt år länge, af fleva ortens egna
upplysta innevånare, till dess nödvändighet
erkänd och påyrkad. Måtte den en gångs
komma till stånd; och våra efterkommande
U
;
i