UU ilj tv n UUMUL ätva UT UU KH rg hete a rad vIR tiga anmärkningar, Man vill blott gifva ho nom ett välment råd, att, då han påräknar förtroende för sina egva uppgifter, icke I andra fall uppenbart afvika från sanningen. Lika med så många andra, hvilka utan sakkännedom afkunna sina raska domar, upprepar ban den gamla frasen: att ständigt förhöjda anslag utsöra resultaten af hvarje Riksdag, och ser häruti en hufvudsak till Landimannens förlägenhet. Är då verkligen förhållandet sådant? Se här några korte upplysningar: 1) Den vid 1809 och 1810 årens Riksdager fastställda höga Bevillning, hvilken ännu mera ökades I912, började nedsättas redan 1815 (eburu nedsättningen denna gårg egentligast kom Embhbetsoch Tjenstemän till godo); npedsattes ytterligare 1815; minskades betydligt 1923 (genom Fyllnadsoch Öfverflödsartiklernes borttagande, genom nedsättning af 8 1-3:djedels proceat i Capitationsoch z0 procent i Fastuighetsbevillningen) och ökades icke en enda skilling 1820, 2) Den år 1900 införda, verkligt tryckans de, Salipetergärden, af ett halft lispund, eller dess värde i pennoiagar, på hvarje men. tal, evskades till hälften 1823, och försvenn alldeles 1829. 3) De grundskatter, som tillhöra Skattebemman, uppgingo under decennium 1810— rötg, i aaseende till höga Spaonmålspriser , till vida drygare belopp i penningar, öfverhbufvud, än under det sednare decennium 1820 — 1829, med undantag af det enda året 1520. Då man förmodar, att ingen lärer bestrida riktigheten af dessa, på officiella Handlingar grundade, data, torde det, tvärtemot Insändarens försäkran, böra medgifvas, att de directa Skattebördorna under den sednare tiden, och särskildt vid de fyra sednaste Biksdagas va, progressift blifvit lindrade, Man torde invända, att Anslagen på Statstitlarea blifvit högre upptagne, än förut. Nå väl: — men detta har tillkommit, dels genom beräkning på Stat af ca bef intlig tillgång, som förut tillkommit öfverskotteu; dels genom en af erfarenheten besannad förhöjning i de från Tullverket beräknade inkomster. Till buru ringa del de sistnämnda träffa den stora All: mänheten, är uppenbart. Ännu ett råd. Insändaren är älskare a Reformwer. — Reformer behöfv:s ock i alla menskliga inrältningärs ty dessa äro icke beräknade för evigheten. De fortgå ock småninsom; — all tid säkrare och med mera hopp om långvarigt bestånd, ju mindre de hvådstörtas, eller i otid framkallas. Innan likväl Insärdaren sträcker sin omsorg tiil Reformen af det stora heia, torde hans välmenta uni böra omfatta h: avs egen Landsort. En radical Reform åf dess jordbr uks-method och hushållningssätt år länge, af fleva ortens egna upplysta innevånare, till dess nödvändighet erkänd och påyrkad. Måtte den en gångs komma till stånd; och våra efterkommande U ; i