Herr Salverte uppträdde i tribunen, men open på omröstning och slut, som fortloro n lång stund och afbröto Talaren utan uppehåll, tvinga honom att nedstiga. Sammanomsten upplöses. Då discussionen öfver budgeten följande dasen återtogs, begärde Ambassadören vid Spanska Hofvet, Grefve d Harcourt ordet. I ett temligen långt anförande, som utmärktes af äta och stormande afbrott å oppositionens sida, yttrade han sig om denna, på ett sätt, som hvarken var parlamentariskt eller diplomatiskt, och i allmänhet, mera oförtäckt än man under nuvarande omständigheter borde förmoda, andades Vancien regime, Han inlät sig i förklaringar öfver anledningen dertill, att han på en gång var Ambassadör i Madrid och Deputerad, hvilket mången enfaldig vän af reductioner funnit serdeles eget, besynnerligen då ban, utnämnd 1830, sedan dess uppburit sin fulla Ambassadörslöp. Under kamarens skratt yttrade den värde talaren, att det just vore en af menniskosnilless skönaste företrädesrvättigheter, att kunna egna sig åt flere och olikartade sysselsättningar, och då han såsom utnämnd Ambassadör kallades till Deputerad af sina medborgares förtroende, (här afbröts han af: säg snarare edra arrendatorers, edra vasallers — en annan röst: edra undersåtares) hade han omöjligen bordt vägra. Huruvida en Ambassadörs och en Deputerads befattningar vore förenliga, undersökte talaren grundligen ur flere synpunkter, hvarvid han dock visligen förbigick den väsendthgaste: uppbarandetaf en oförminskad lön under vistandet hemmai landet. Att han aldrig begifvit sig på sin ambassadörspost, ursägtade han dermed att han under nuvarande förhållanden i Madrid aldeles icke såsom han önskade representerade sitt fädernesland. Nu gick han löst på oppositionen, försäkrade att den älskade friheten, såsom man gjorde det 1793, att den tagit till valspråk: fribet, jemlikhet, brödraskap för oss och våra anhängare! — död åt alla andra! flögt knot och rop till ordningen förspordes bärvid från alla ändar af salen. Dock tycktes kamaren snarare med ett lugnt förakt och en slags medömkan, än med upphetsade sinoven, afböra talaren. Han fick temligen ostörd fortfara och slutade med att förkurna kamaren, det den tid måhända icke vare lårgt borta, då 2 millioner Nationalgardister, allt bofast folk och intresserade i allmän ordning och lugn, skulle inställa sig inför kamaren 3D och säga till den: Vi se i Eder icke annat än a I Ae SE 1 1