2 VO KP Ave ME PO na votera 1832 års anslag för våra utländska affärer (starka bravorop på bägge sidorna). På detta tal svarade Hr Perrier påföljande dagen den 7:de: — — — Efter de tre Julidagarne, sade han, fanns det ännu hvarken något fredsparti eller något krigsparti; det rådde en nästan allmän enighet öfver alla politiska frågor, och isynnerhet öfver den om Frankrikes yttre politik. Man öfverenskom från alla håll, att ett fredligt och bibehållande system eller en defensiv politik bäst passade Frankrike. Alla dokumenter, som publicerades i slutet af Juli och början af Augusti, visa detta — de måtte komma från hvad ort eller hvad corps som hälst. Den allmänna rösten tycktes utropa: Må främlingen icke blanda sig i våra afPfärerz; vi skola icke blanda oss i hans. Den g:de Ang., då Konungen aflade Kröningseden, gjordes första gången en häntydning å våra utländska förhållanden. Jag hoppas, yttrade H. M., att Frankrike skall vara lyckligt inom sig, respekteradt af främlingen, och att Europas fred alltmer skall befästa sig. Detta yttrande emottogs med allmänt bifall. Talaren erinrade derefter, att kamarens adress d. t2:te uttryckte samma önskan; att Konungens proklamation till Franska folket, d. 15:de, varit i samma anda; alt den första ministören antagit detta system, utan invändning från något håll; att man då hvarken tänkte på gränsornas utvidgande, på hämd eller förstöringsplaner. — — Vi hafva så ofta — fortfor han — under diskussionerna hört åberopas Kejsartidens ära. Ryktbarheten är ock i sanning de absoluta styrelsernas enda nationalitet, — och det behöfves någon slags ersättning för despotismen. Men de fria styrelserna söka sin legitimitet i lagarne, och frukterne af freden äro frihetens trofger. (Bifall i centern). Då man framkallar minnen af Napoleon, glömmer rean, att han sjelf år 1815, då eröfrvingslystnadens berusning upphört, och fältherren lemnat rum för statsmannen, erbjöd freden åt furopas magter -—en fred grundad på 1814 års tractater! man glömmer att han, vid sin återkomst till Frankrike, samtyckte till de gränser för Frankrike, som samma tractater utstakat, och slutligen sådane de bestämdes äf Wienerkongressen. Och likväl vill man, att Julirevolutionen, efter en förutgången femtonårig fred, som åtminstone beredt Frankrike materieila fördslar, skulle uppträda mera pockande i sina utländska förhållanden, än sjelfva Napoleon, — och det, fastän hon hvarken hade någon krigsvand armåe, elter såsom Napoleon, några personliga kränkningar att hämnas! Man måste tillstå, att det var åt en visare politik som Europa gaf sin hyllning, genom de försäkringar om erkänsla, som efter hvarandra kommo från utländska hof till Fransran nnane HK amn e Tatt var Ack I en sådan WE CFE RU BI TEST