2 VO KP Ave ME PO
na votera 1832 års anslag för våra utländska
affärer (starka bravorop på bägge sidorna).
På detta tal svarade Hr Perrier påföljande
dagen den 7:de:
— — — Efter de tre Julidagarne, sade
han, fanns det ännu hvarken något freds-
parti eller något krigsparti; det rådde en nä-
stan allmän enighet öfver alla politiska frå-
gor, och isynnerhet öfver den om Frankrikes
yttre politik. Man öfverenskom från alla håll,
att ett fredligt och bibehållande system eller
en defensiv politik bäst passade Frankrike. Al-
la dokumenter, som publicerades i slutet af
Juli och början af Augusti, visa detta — de
måtte komma från hvad ort eller hvad corps
som hälst. Den allmänna rösten tycktes ut-
ropa:
Må främlingen icke blanda sig i våra af-
Pfärerz; vi skola icke blanda oss i hans.
Den g:de Ang., då Konungen aflade Krö-
ningseden, gjordes första gången en häntydning
å våra utländska förhållanden. Jag hoppas,
yttrade H. M., att Frankrike skall vara lyck-
ligt inom sig, respekteradt af främlingen,
och att Europas fred alltmer skall befästa
sig. Detta yttrande emottogs med allmänt
bifall.
Talaren erinrade derefter, att kamarens a-
dress d. t2:te uttryckte samma önskan; att
Konungens proklamation till Franska folket,
d. 15:de, varit i samma anda; alt den första
ministören antagit detta system, utan invänd-
ning från något håll; att man då hvarken
tänkte på gränsornas utvidgande, på hämd el-
ler förstöringsplaner.
— — Vi hafva så ofta — fortfor han —
under diskussionerna hört åberopas Kejsarti-
dens ära. Ryktbarheten är ock i sanning de
absoluta styrelsernas enda nationalitet, — och
det behöfves någon slags ersättning för despo-
tismen. Men de fria styrelserna söka sin legi-
timitet i lagarne, och frukterne af freden äro
frihetens trofger. (Bifall i centern).
Då man framkallar minnen af Napoleon,
glömmer rean, att han sjelf år 1815, då eröf-
rvingslystnadens berusning upphört, och fält-
herren lemnat rum för statsmannen, erbjöd
freden åt furopas magter -—- en fred grundad
på 1814 års tractater! man glömmer att han,
vid sin återkomst till Frankrike, samtyckte
till de gränser för Frankrike, som samma trac-
tater utstakat, och slutligen sådane de bestäm-
des äf Wienerkongressen.
Och likväl vill man, att Julirevolutionen,
efter en förutgången femtonårig fred, som åt-
minstone beredt Frankrike materieila fördslar,
skulle uppträda mera pockande i sina utländ-
ska förhållanden, än sjelfva Napoleon, — och
det, fastän hon hvarken hade någon krigsvand
armåe, elter såsom Napoleon, några personliga
kränkningar att hämnas!
Man måste tillstå, att det var åt en visare
politik som Europa gaf sin hyllning, genom
de försäkringar om erkänsla, som efter hvar-
andra kommo från utländska hof till Frans-
ran nnane HK amn e Tatt var Ack I en sådan
WE CFE RU BI TEST