Vi undra visserligen icke, att en person, som lika med Insändaren anser en föregående missräkning i statsinkomsterna såsom ett giltigt skäl till nya utgifter, äfven finner, att det hade varit en serdeles ovilja af Ri kets Ständer, om de icke hade beviljat sådana nya anslag och tagit allt hvad tagas kunde; vi äro till och med böjde att tro, det han skulle funnit det barbariskt, ochristligt och ogudaktigt att i dessa mål visa någon gensträfvighet, Det hör också icke nu till vår föresatts, att företaga någon undersökning med Insändaren öfver behofvens obestridlighet, helst vi äro förvissade att det aldrig skall felas framställningar, som utmåla angelägenheten af förhöjda anslag, och att någon gräns för dessa anspråk icke finnes, så länge det icke finnes något motstånd. Styrelserna nu för tiden äro, om vi få nyttja ett något ogrammatikaliskt Fransyskt ordspråk, diablement apres VPargent. För att försvara de ökade anslagen, har den försigtiga Insändaren likväl icke ansett tillräckligt att förskansa sig bakom inkomstberäkningen, förmodeligen emedan han sjelf kande med sig, att läsaren icke skulle så lätt bita på denna röt, eller förgäta, att skatterna ökades vid sista Riksdag, äfven utom denna beräkning. Att vilja inbilla den stora mängden det inogen sådan tillökning kan ega rum, så snart man blott icke höjer allmänna bevillningens numerär, börjar rättnu blifva ett för gammalt charlataneri, för att längre förblinda mängden. Det synes också verkligen, huru brydd Inosändaren varit för sina svaga theser, då han tagit sin tillflykt till den ynkliga ordställningen, att R. St:r föröfrigt icke ökte bevillningen och ingenting betydligt af de öfriga indirecta utlagorna, om intet något litet på Tullen och bränvinspannorna. Ingenting betydligt, om intet något litet! — och ändå måste Ins. på köpet tillägga den ytterligare reservation, att han icke haft tillfälle att nogare jemföra hvad han yttrar.? Det rätta uttrycket hade varit, att han icke så noga tänkt på hvad han yttrat. Allmänheten larer deremot ännu icke glömt den ängslan, som rådde vid sista Riksdag, att inkomsterna, eburu högt de än voro tilltagna, icke skulle räcka till för de dryga fordringarvas och huru ifriga vederbörande i BevillningsUtskottet voro att höja tullen på alla nödvändighetsvaror, hvarigenom man kunde åtkomma cn tribut af.den stora massans dagliga bröd; och deu bör så mycket mer hålla Argus räknivg för den uppriktighet, hvarmed han gifvit sina förändrade tänkesätt tillkänna, Det feltes ännu blott ett kapitel i historien om Nya Argi omvändelse, nemhigen att han skulle göra sig till organ för ett försvar af skattebördornas tillvext! Journalen för Handel, Slöjd och Konst innehåller, i en artikel öfver handelns och näringarnas tillstånd, några tabeller, som visa ex