LÖ Mos nn nr ee a igenom skapa en riktigare tillgårg för utgifterna, Det enda som dymedelst minskades. var beloppet af den öfverskottssumma, som hitintills årligen emellan Riksdagarna hopades i Riksgäldscontoret, och som der ibland, under en längre tid, icke var annat än ett doödt kapital. Då Rikets Ständer för öfrigt icke ökte bevillningen, och ingenting betydligt af de öfriga indirekta utlagorna, om intet något litet på tullen och bränvinspannorva, hvilket jag i sanning icke haft tillfälle att nozare jemföra, hade det varit en serdeles ovilja, om de, när tillgångar påtagligen funnos, vägrat att bevilja hvad som erfordrades för behof, hvilkas verklighet och vigt voro lika obestridliga. Hvad är det, i få ord sagdt, som Insändaren härigenom velat bevisa? Jo, ingenting annat, än att de ökade anslagen vid sista Riksdagen icke föranledt några ökade utgifter för de skattdragande, utan att nya tillgångar bereddes genom statsinkomsternas högre beräkning!! Iosändaren synes vara okunnig om en sak, som likväl hvar och en borde känna innan han ytirar sig i ett sådant ämne som detta, nemligen att en högre eller lägre beräkning af statsipckomstei nas totalbelopp hvarken ökar eller minskar beloppet af de ordinarie utskylderna, som erläggas i vissa bestämda. räntor och persedlar, eller af de extraordi narie som utgå antingen efter en viss taxa å varor, såsom tullafgitter, elier å ett beräknad! qvantum af produktionen, såsom bränvinsbevillningen o. s. v. Verkan af denna beräkning är, således endast den, attju lägre summan af de erdinarie och extraordinarie statsinkomsterne upptages, desto större måste den sellmänna bevillningen bestämmas, för att fylla den påräknade bristen i det belopp, som erfordras till anslagen: och tvertom, ju högre statsinkomsterne beräknas, desto mindre bevillningssumma erfordras. Om det nu händer att Rikets Ständer hafva räknat summan af statsinkomsterna lägre, än de i sjelfva verket utfalla i uppbörden, så uppstår naturligtvis ett öfverskott, hvilket enligt grundlagen icke får af Regeringen disponeras, utan utgör en behållning för nästkommande Ständer, Men som det endast föranleder till onödigt betungande af den skattskyldige, alt indraga mera penningar i skattkammaren än hvad som nödvändigt erfordras till utgifterna, så anses det, till undvikande bäraf, och är i sjelfva ver ket fördelsktigt för de skattdragande, att statsinkomsterna beräknas så högt som möjligt. i Den som gjort sig reda för detta ganska enkla förhållande, finner dock genast buru falsk den tankan är, att en förhöjd beräkning at statsinkomsterna lemnar rikligare tillgång till utgifterna. Den summa, som de ökade utgifteroe uppsluka, hade i annat fall pålagligen utgjort en besparing, hvarmed btvillpingen bade kunnat bedsättasz; och de Atade ancslanraen Imåcta wäl asntanck anses tagna